Hej!
Sitter framför dator och äter middag, just hemkommen från jobbet. Jag har egentligen tusen saker att skriva av mig om, med som den stressade själ jag är nöjer jag mig med att uttrycka mina åsikter om en film jag längtat så efter, en film jag äntligen sett klart igårkväll.

Dear John.

Filmen börjar underbart, Savannah och John möts på ett ytterst romantiskt vis och faller hejdlöst för varandra. De skapar ett perfekt par, och kärleken är vild, sprudlande, bedårande. När John efter två veckor tvingas lämna staden för ett militärt uppdrag blir de båda förkrossade, men bestämmer sig för att skriva till varandra, hela tiden, och berätta allt om sina liv. På så sätt kan de alltid vara tillsammans, utan att egentligen vara tillsammans alls.

Allt är perfekt, gränslös kärlek, grym saknad. TILLS hon förstör hela filmen genom att gå och gifta sig med en annan.
Därefter går filmen bara utför, och dessutom slutar den helt ofattbart, utan förvarning. Totalt ologiskt. Man skulle kunna tycka att det var befriande, inte ens i filmens värld slutar det med "lyckliga i alla sina dagar", men det var högst obefriande. Har lust att stämma regissöräcklet, eller författaren, som tycks vilja att hela världen ska tappa tron på det enda människosläktet egentligen har - kärleken.

Djup besvikelse. Jag var beredd att älska den här filmen, till och med halvvägs in i den. Snyft.

Amanda Seyfried sjöng åtminstone oerhört vackert (i början av filmen). Så bra att jag fick en ny favoritlåt.

Sitter på Mekonomen och degar, J jobbar ju här och jag orkade inte åka hem så...
Igår blev det en lyckad tjejkväll med tjejgänget från förr. Vi hade jättetrevligt, drack vin, åt middag, pratade i massor. Jag sov även över hos Linnea.
Hoppas verkligen att det görs om inom en snar framtid.