Hej kära bloggläsare.

Idag tänkte jag skriva ett litet inlägg om hur lyckligt lottad jag faktiskt är på vissa sätt.
Igår var jag och red min kära ögonsten till häst, som för nuvarande står i Sigtuna hos duktiga tävlingsryttarinnan Nathalie Adelborg på tillridning.
När jag skulle skritta fram i ridhuset före min träning så gjorde jag det under en pågående lektion för tre tjejer som inte riktigt hade haft samma tur som jag, och du.
Jag är tyvärr inte så påläst inom olika sjukdomar och så vidare, men de var inte fullt friska. Jag kan tänka mig downs syndrom (mongolism) eller någonting liknande.

Den här framskrittningen gjorde mig både sorgsen och tacksam på många sätt. Många tankar snurrade mycket fort, något som inte är ovanligt för mig.
Tacksamhetskänslan var den främsta, men även skuld för att jag så ofta gnäller om saker jag inte har skäl till att gnälla om.

För det första, jag har en häst. En alldeles underbar häst som är bara min. Hon står i vårat alldeles underbart mysiga lilla stall, hundra meter från vårat hus.
När jag var fyra år lät min mamma och pappa mig börja rida. Vid fem års ålder köpte de mig min första egna häst. På den vägen har det gått, och
idag åker jag på träningar minst en gång i veckan, och tävlar ofta på helgerna under sässongerna. Mina föräldrar lägger ner tusentals kronor på mitt intresse varje månad, och väldigt många dyrbara timmar.
Min häst står nu som sagt hos Nathalie denna månad, för att bli ännu bättre. Ännu duktigare. Ännu underbarare.
Det är inte billigt, men jag får det. Min mamma och pappa ger det här till mig.

För det andra. Jag har ridit i elva, snart tolv år. Jag har lärt mig mycket på vägen, och utvecklats väldigt mycket. Jag har blivit en relativt bra ryttare. Visst, jag har fått rida oräkneliga timmar för att komma hit, och visst har jag kämpat genom vissa svårigheter,
men jag vet, att om dessa flickor jag såg i går så skulle spendera all sin vakna tid på en hästrygg, skulle de förmodligen inte komma dit jag vill komma. Om de kämpade lika mycket som jag, skulle de inte komma halvvägs. Och det är grymt. De har inte samma förutsättningar.

Och förutsättningar leder mig till alla dessa hästälskande tjejer, och killar, vars föräldrar inte vill betala. De vill inte att deras barn ska rida, eller de kanske får rida en dag i veckan, men hur ska en dag i veckan kunna ta dem till tävlingar, om de nu skulle vilja tävla? Det finns oräkneliga såna ungdomar.
Och visst finns det sätt för dem att komma någonstans i sin ridning, men de får det aldrig lika lätt.

Varför just jag? Jag är tacksam, men orättvisan är tydlig.
Tack för att jag har två starka friska ben. Tack för att jag har en ordentligt utvecklad hjärna.
Tack för att jag har en häst. Tack för att jag får utöva mitt intresse på en kostsam nivå.

Det här inlägget är egentligen inte så inriktad på ridning som det ser ut.
Det här gäller allt.
Vi måste skärpa oss, vi egotrippade svin, som gnäller över allt vi inte har.
Vi måste öppna våra ögon, och se vad vi har.