Ett antal gånger har jag rullat igång den här filmen för att bara få låta tårarna flöda fritt, fly sin kos från sitt dystra tillhåll, leva fria.  

Och som den berör, även om jag inte haft anledning har sorgen och medkänslan ibland varit hysterisk.
Att förlora någon eller något man älskar är förmodligen det värsta som kan hända en människa, ett lidande så starkt att döden känns som en ljuv, mjuk dröm.

Att dessutom drabbas av den förlusten utan val eller möjligheter, utan chans.
Få sitt liv rasat, sin trygghet tillintetgjord, sin tröst bortblåst.
Att bli lämnad ensam utan återvändo, måste vara... utan ord.

Den vardag, och den framtid som varit så självklar är utraderad, för alltid.

Tänk att veta, att livet aldrig igen kommer att bli fullbordat, och ändå forsätta på sin resa.  

För att inte tala om, att tvingas lämna sin livs kärlek ensam i denna stora vida värld, väl medveten om att hennes dagar kommer att bestå av konstant lidande.
Att göra allt för att hjälpa henne att gå vidare, det är så vackert.

Har ni inte sett P.S I Love You, är det ett tips.
Speciellt om ni vill gråta lite.