Ush, jag är bara så himla arg just nu!

Det var jag under sjukdomstiden också, sådär naivt förbannad.
Läser igenom mammas och min smslista ibland.
Ibland blir man ju bara som ett barn.

"Jag älskar dig mamma. Jaga bort den där dumma inkräktaren Cancer nu så att allt kan bli som vanligt igen."
"Ska göra mitt bästa. Puss!"

Tror att dessa skickades efter att resterande familjen försökte ha en myskväll med god middag och sånt. Kommer ihåg att jag var så rädd att det aldrig skulle bli som vanligt igen, för det var det inte. Och det blir det aldrig.

If I ever leave this world alive
I'll thank for all the things you did in my life
If I ever leave this world alive
I'll come back down and sit beside your feet tonight
Wherever I am you'll always be
More than just a memory
If I ever leave this world alice

So in a word don't shad a tear
I'll be here when it all gets weird

If I ever leave this world alive

So when in doubt just call my name
Just before you go insane
If I ever leave this world alive

Som ni märkt handlar den här bloggen från och med nu mest om sorg. Och mina tankegångar just nu är att den ska få fortsätta göra det, vara en plats för mina tankar och funderingar, en plats för mig att uttrycka mig i sång, text, ord, dikt.

Jag funderar på att i framtiden starta en hästblogg där jag berättar om en dröm, en vilja och en kapacitet. Om min och Julis utveckling och väg uppåt i klasserna. Kan det vara något? Det finns redan en del ryttarbloggar, men inte jämfört med alla dessa tusentals bloggar som handlar om mode eller våra vardagsliv.

Bara för att förvissa er om vad den här bloggens syfte är nu.

If we try to drown it, it is swimming, floating. Easily.
If we try to burn it, it will reborn, like the Phoenix reborns out of the ash in it's magnificent spledour.
The eternal sorrow.

Pure hearts stumble
in my hands, they crumble
Fragile and stripped to the core
I can't hurt you anymore
Loved by numbers
you're losing life's wonder
touch like strangers; detached
I can't feel you anymore
The sunshine trapped in our hearts
it could rise again.
But I'm lost, crushed, cold and confused with no guiding light left inside

You were my guiding light

When comfort and warmth can't be found I still reach for you.
But I'm lost, crushed, cold and confused with no guiding light left inside

You're my guiding light
You're my guiding light.
When there's no guiding light left inside
When there's no guiding light in our lives

Idag har varit en sån där overklig dag. Alla dagar är rätt overkliga - vissa mer än andra.
Idag är det mer.

Det känns som en prövning, och nu har vi ju varit duktiga. Vi har ju klarat oss, vi har lidit, vi har arrangerat begravning, vi håller huset rent och vi äter. Nu borde snart stormen vara utriden och hon komma hem!
Föreställningen om att hon ska vara där när jag kliver in genom dörren är inte försvunnen. Den kanske aldrig försvinner?

Jag berättar ju inte längre så mycket om vad som händer i mitt liv - kanske för att allt är så fruktansvärt blekt nu. Men igår åkte jag en vända till västerås och tillbaka och idag har jag varit i skolan och haft en stenhård fysträning. Ikväll tänkte jag eventuellt rida men ingen kommer att sällskapa med mig och jag är trött efter passet, så jag kanske kryper ner under filten med Jesper och tittar på några avsnitt av Sex and The City, jag har fått låna "skoboxen" med de kompletta serierna av en vän. Är det någon som blåser tillräckligt hårt på såren för att det ska märkas av så är det han.

Igår hölls som många redan vet mammas begravning.
Många var där för att ta farväl av mamma, många vi tycker om och många som tyckt om mamma. Det var vackert, ljust och varmt. Men så smärtfyllt. Jag tycker förvisso att det är en smärtsam dag som alla andra, och jag kan inte säga att det för mig var ett farväl. Det är omöjligt för mig att ta farväl av henne. Farvälet som trots allt är så definitivt är att det var den sista gången jag var i närheten av mammas kropp. Den absolut sista gången.

Ingen lättnad infann sig hos mig på minnesstunden. Ingen sinnesförändring, ingen glädje. Kanske något litet leende dök upp på mina läppar, för en kort stund. Men det faktum som stod så klart var att den personen som borde gått därifrån bredvid mig inte skulle göra det. Och inte bara därifrån, hon skulle stå bakom mig hela livet.

Det finns bara hopplöshet. Och det känns ungefär som att det sitter två saltpatroner inborrade i mitt bröst, ständigt. Och jag vet inte varifrån jag får min styrka. Kanske är det mamma som hjälper mig. Om det är det skulle jag önska att hon hjälpte mormor lite mer istället.

Jag vill tacka alla er som var där igår. Tack för att ni finns där. Det finns inte mycket att göra för mig, jag kan inte tänka på någonting någon skulle kunna göra för att hjälpa mig nu, förutom det mina underbara stalltjejer redan gör - hjälper mig där. Min pappa tror jag däremot ni kan hjälpa genom att prata med honom, jag tror han behöver prata. Massor. Jag känner inte att jag behöver prata, för mig finns det ingenting att säga.
Jag vill tacka en människa jag egentligen inte känner, för att han talade till mig igår. Det var bland de bästa orden jag hört på länge, tack. Du som också åkte bergochdalbana. Tack. Tack.

I mina drömmar står hon där, långt bort, längst upp på trappan. Den är så lång, kanske tusen meter. Men glädjen är så enorm, och friden är total. Jag springer hela vägen upp till henne, utan problem, ingen trötthet når mig. Hon slår ut med armarna, och tar mig i sin famn. Och jag får känna henne igen. Hon är inte ens ömtålig. Hennes värme är verklig. Och den gången ska vi vandra bredvid varandra, för alltid.

Do you want to feel how it feels?
Do you want to hear about the deal that I am making?
You, it's you and me

And if I only could
I'd make a deal with God
And I'd get him to swap our places
Be running up that road
Be running up that hill
Be running up that building
See if I only could

See if I only could
Be running up that hill
With no problems

Det är svårt. Idag var jag till skolan. Och jag har ju varit ute, men med stöd av J eller pappa. Att komma till skolan är en liten gnutta som att komma till en bråkdel av någonting man skulle kunna kalla hem, eftersom jag trivs där och det är bra människor. Men att vara bland folk är jobbigt, och det kändes tveksamt om jag ens skulle orka kliva av bussen för att kliva på nästa, skulle benen bära mig, och skulle jag spy?

Det är svårt att se den ljusa framtiden, och en del av sorgen är den för den framtid jag för alltid förlorat. Jag kan naturligtvis inte säga hur min framtid ser ut, men det jag ser just nu, rent krasst, är att all den lycka jag förhoppningsvis kommer att uppleva i framtiden från och med nu är lite mindre lycklig. På grund av att den här människan fysiskt har försvunnit ur mitt liv. Jag vill tävla. Mamma kommer att saknas. Förmodligen skulle hon inte vågat titta, men när hon möter mig utanför ridhuset och... Det kommer hon inte att göra.
Snart är det midsommar. Jag vill inte tänka på nästa jul. Jag tar studenten om två år. En dag, om tio år, kommer mamma fortfarande att saknas. Om trettio år. För alltid.

Det får mig inte att tänka "ingen vet hur jag känner det", som många andra sörjande i den här världen. Tvärtom får det mig att tänka på hur många människor det finns som lever på hoppet av att få träffa sin älskade saknade igen, en gång. Hur många människor det säkert finns som längtar efter den dagen, att få dö och återförenas. Att en dag få frid från sin saknad. Jag har fått frågan om jag är rädd för att ärva bröstcancern, som kan vara ärftlig. Jag har alltid svarat nej, jag har under mammas sjukdomstid inte haft en enda förnimmelse av oro för min skull. När utgången blev som den blev kom jag på mig själv med att tänka att om jag ärver den förbaskade sjukdomen slipper jag vänta lika länge. Misstro inte, jag tänker göra det bästa av mitt liv. Jag tror minsann att en viss "ängel" skulle bli ganska missnöjd annars. Jag känner även en gnutta (mest ofrivillig) bitterhet mot människor som slänger bort sina liv. Jag skäms lite för mycket för att skriva om det, men många vill ju leva.

Aldrig mer känns så långt borta, ännu. Jag längtar inte efter dagen då innebörden letar sig in i mitt sinne, och min hjärna börjar uppfatta den. Jag tror det är delvis distansen från den innebörden som håller mig på benen.

Med mig finns du alltid, mamma. Och glädjen vi haft kan inte förlora sin kropp, i mitt minne. Jag älskar dig, och vill tacka dig för allt du givit mig.

Det här är en verklighet som inte finns, som jag inte vill se eller känna.



I can't escape.
I love you ´til the end.

I'm lost for words.
Dont tell me.
Cause all I can say
I love you ´til the end
I love you ´til the end

Jag ser allt annat flyta på, allt som inte rör oss.
Jag ser människor leva, skratta. Jag ser allt från någon annanstans.
Och förundras - vår värld har ju stannat.

Det finns ingenting för mig att säga. Ingenting som är någonting värt.
Jag red min häst idag. Ryktade henne igår, ryktade henne i förrgår. I en vecka och fyra dagar fanns hon inte heller i min värld.
Jag har ont, mår illa och är ständigt matt.
Jag gör saker, ser saker, men när? Var? Jag vet inte. Jag bara gör.

Alla ni underbara människor som inte fått svar, eller tack - tack. Ni syns. Jag vet bara inte vad jag ska säga eller skriva.

Underbara stalltjejer. Lina, Jessica och Jesper är såna som får det att fungera.

För er som inte sett mammas fina annons i tidningen, ni är välkomna på begravningen som äger rum fredagen den 16:e April klockan 14, i Skuttunge kyrka. Det kommer att bli en vacker men svår dag.



Mamma valde dikten (vita arkivet).

Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är för alltid en del utav mig