Sitter i Tierp hemma hos Fia med Angelica och Fia (Sophia).
Vi ska sova här och har haft allmänt kul och trevligt hela dagen, har dock en ovälkommen otrevlig känsla. Let's learn to deal with it.

Första gången jag sover borta utan J (i mitt nya liv som började för två månader och tre dagar sedan). Saknar honom jättemycket redan. Nåja, mina vänner är bäst och jag ska hålla mig på fötterna.

Kramar

Don't tell me that it's over, it's only just begun

Don't tell me that it's over or that this song is sung

This song is sung

 

All the money in the world would never set all the wrongs to right

All the fire in the world could never set my heart alight

I dream of the day, when it's all gone away

And the sun is shining bright

I dream of the day when it's all gone away

But dreams are for night

 

Mödrarna

Systrarna vandrar vidare
Lämnar barnen bakom sig
Går in i skuggornas land
Traskar tröstlöst dödens stig

Vill inte, rasar och gråter
Finns ingen återvändo
Finns ingen utväg
Måste, måste över bron

Gråten är gråten, finns inte mer
Ödet förbannat tills orden tog slut
I tomhet efter rasande storm
fogar vi oss och finner frid

Nu släpper vi taget,
Nu lämnar vi er
Om vi kunde skulle vi stanna alltid, alltid
Och hålla vår kärlek runt omkring er

Men vi måste gå, vi måste tro
Att vår stund på jorden blev den bästa
Och att de vi lämnar har vår kärleks pansar
Som skydd vad än framtiden bjuder

Medusa

Dikt tagen från annajansson73.blogspot.com, en blogg ni kanske skulle ta och läsa om ni orkar.

Jag orkar inte skriva just nu, orkar inte tänka.

And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all are one and one is all
To be a rock and not to roll

And she's buying a Stairway to Heaven

Först av allt vill jag säga tack! För alla otroligt fina, omtänksamma kommentarer.
Jag är dålig på att svara på dem, men ni ska veta att jag läser dem. Ibland flera gånger.

Ikväll har jag och J lagat middag, till oss och Joel och Billy. Grillad fläskfilé, chorizo och annan korv, haloumi, tomat. Till det bearneisesås, trepepparsås, klyftpotatis. Suveränt.



Jag saknar min bästa vän. Min vän som förstod mig, fantastiskt bra. Satan.
Jag vill träffa dig mamma, nu nu nu!

Det är underligt hur mycket tomrum en människa kan lämna efter sig.
Hon saknas i varje andetag här. Jag sov själv i natt. Det var inte bra.
Jag är åter ordlös. Hon borde vara här.


Med oss. Hos oss.

When you're weary
Feeling small
When tears are in your eyes
I will dry them all

I'm on your side
when times get rough
And pain is all around
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

When you're down and out
When you're on the street
When evening falls so hard
I will comfort you

I'll take your part
when darkness comes
And friends just can't be found
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

Sail on Silver Girl,
Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way
See how they shine
if you need a friend
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

Dagarna går och så veckorna, ingenting blir lättare att bära - men ilskan växer sig större.

Förut brukade jag ständigt längta efter helger eller lov, vardagar var endast transportsträckor. Jag brukade önska att jag kunde förändra det tänkandet, varje dag som passerar är ju livet! Tänk så mycket man missar genom att rata dessa dagar som faktiskt egentligen är merparten av livet. Som faktiskt kan vara så underbara.
Och visst förändrades det, på två sätt. Likt en bred väg som sedan delar sig, den vänstra gick åt rätt håll medan den högra blev helt fel. Och på dessa vägar färdas jag.

Det här är min idé om varför min syn på livet förändrades, anledningarna till varför jag inte längre längtar efter någonting annat utan lever idag.

Anledning ett.

Mamma finns inte med oss längre och jag inte har någon som helst möjlighet att träffa henne. Detta är ett faktum. Ingen eventualitet som kommer att försvinna snart, även om vi inte klarar av det. Jag kom på mig själv med att tänka för några dagar sedan: Nej, nu får det fan vara nog. Nu vill jag träffa mamma. Jag är inte speciellt bortskämd, men jag är van att mina problem alltid går att lösa på något sätt, och mina önskningar och drömmar blir ofta verklighet. Det är ytterst smärtsamt när jag sedan måste höra mig själv hånskratta åt min idiotiska fantasi om att allt alltid löser sig för mig, och att jag skulle få min vilja igenom.

Med risk för att låta spydig kan i och med det här även berätta en av de stora hemligheterna bakom min "inre styrka" som många anser att jag har (vilken förmodligen är ett välbyggt fenomen med många pelare under sig)... Här kommer en: Det spelar ingen roll när jag inte orkar mer, det slutar inte. Ingen vardag och ingen helg. Det här är permanent, varje dag varje vecka. Lov eller ej. Jag kan inte tillåta mig själv att bryta ihop totalt - därför att det finns inget slut. Visst kan jag känna att jag inte orkar mer, men om jag låter det fungera i praktiken och inte bara i mitt huvud, hur ska jag någonsin kunna resa mig igen?
Tillbaka till den röda tråden, anledning nummer ett till att min syn på livet och transportsträckorna är förändrad är att allt är detsamma hela tiden, skola eller ledighet är så litet jämfört med andra välmåendefaktorer.

Anledning två.

Vad tror ni gör en människa komplett? Vad gör en människa nöjd med tillvaron som den är, utan att tråna efter massor med andra ting?
Antagligen är det olika saker, beroende på vem man frågar. För mig kan det till exempel vara ridning och träning som håller ihop mig som människa, för någon annan kanske en bra bok.
MEN.
Ja, det finns ett men.
Jag tror att det finns en sak som är viktigare än människors små (eller stora) laster och glädjeämnen. Att säga kärlek skulle kanske låta klyschigt, jag skiter i vilket. Min teori är: Att ha en människa som älskar en för den man är, en människa som vill vara med en för den man är. En människa man litar på mer än någon annan. Det här kan nog vara väldigt avgörande för om man hela tiden trånar efter framtiden, nästa helg eller nästa lov. Jag har någon att komma hem till varje dag, jag har min trygghet och min kärlek. Det får mig att undra, kanske behöver man verkligen hitta kärleken för att hitta hem, och hitta sin vardag att älska.

En trasig människa och någon som tvättar hennes sår.
En förlorad solstråle och en som faktiskt lyser upp mörkret så gott den kan.
En väg som är mörk och kall, i all dess sorglighet och trasighet med multnande träd, och en som är varm och mjuk precis som det nya gräset som dykt upp på era gräsmattor, blomstrande och ljus.
Det är på dessa vägar jag går.

Jag vill skriva, jag hittar inga ord.
Jag saknar min mamma vansinnigt mycket, och börjar man tänka så kommer förtvivlan. Därför fyller jag mina dagar. Jag sitter knappt still, iallafall inte ensam. Jag sitter aldrig vid datorn, därför bloggar jag heller inte.
Jag har varit med Jesper varje dag i ungefär två månader nu, han gör mig till en lite gladare tjej.

Det är svårt att inse att det är såhär livet ska vara nu, ingenting som saknas nu kommer tillbaka. Mamma kommer inte tillbaka, ändå är det det jag väntar på.

Hoppas att min skrivkramp lossnar snart. Kram

snart ska jag skriva. Letar efter tid och lust.

mer tårar, mer att göra, mindre bloggande.

Jag ska göra ett längre blogginlägg snart, men jag vill ha tiden och ron för det.
Hoppas ni inte tröttnar på att vänta. Kram