Igår dog min farfar. Alldeles för tidigt. Det är tre veckor sedan han blev inlagd på sjukhuset, och runt en vecka sedan vi fick bekräftat att han hade lungcancer. Det har gått så fort. Alla hans närmaste var där och vakade, jag höll hans arm när han dog.

Det här finns inte.

Styrka är ett underligt fenomen. Den välanvända meningen "du vet inte hur stark du är förrän att vara stark är ditt enda alternativ" stämmer lika jävla bra som att du inte vet hur tufft, svårt och smärtsamt det är att vara stark förrän du måste. Ni får läsa, ni får veta, men aldrig se. Det får aldrig synas.

Man vandrar en solig dag på den där åkern, omgiven av fina människor, och man skrattar. Men när man känner vinden smeka ansiktet, och solen i ens ögon är så uppenbar och doften av skog och jord och vår fyller ens näsborrar så slåss man mot kroppens impulser att låta tårarna rinna. Man slåss mot den där klumpen i halsen som blir så fysiskt smärtsam och man hör orden om och om huvudet. De där dikterna som säger att hon finns i solens spegelblänk på havet och i vindens lek över sädelsfälten. Och då vill man egentligen inget hellre än att sjunka ner på knä i jorden man går på och bli som hon, ett med naturen. Så som myllan minns vindarna, eller hur det var. Och ens frid ska vara oändlig, så som havet.

Men det är det ingen som någonsin får se, för man kämpar emot sin lust att falla. Knäna får aldrig smaka jorden, för man fortsätter gå med samma steg, man fortsätter kisa mot solen och man vinkar glatt, innan man låter huvudet tungt sjunka ner i famnen på den starkaste personen som egentligen finns i ens liv, fast du aldrig har tänkt på hans styrka. För att ingen ska behöva se ens ansikte när man inte orkar hålla emot mer. Just då. Man andas in den klara luften i djupa andetag och njuter till viss del, men alltid kantat av den där smärtan. Sorgen. Man tänker på det ibland; undrar hur andra känner sig. När man själv alltid har lite ont i hjärtat. Man sväljer smärtan, lyfter på huvudet och ler. Och de behövde aldrig se så mycket som ett tårfyllt öga.

Lol!

det är sjukt hur sorg kan vara så randig. Ett uttryck jag fick höra av en "samtalskontakt" jag hade efter att mamma dog. Hon sa; "kom ihåg att sorgen är randig, som en zebra." I början var det inte speciellt randigt, det var ett evigt mörker. Och det kommer alltid att vara lika fruktansvärt, men jag antar att det blir längre och längre perioder som är lyckliga. Jag är lycklig. Jag vill kalla mig en lycklig människa. Jag är så upp över öronen förälskad och jag ser en framtid och jag har planer. Men samtidigt är jag ju så himla trasig. Jag älskar älskar älskar älskar älskar min mamma. Vi hade så jäkla roligt ihop och vi gjorde så mycket ihop, och så mycket av mitt liv baserades på henne. Att behöva se henne lida gjorde mig trasig. Att behöva frukta att hon skulle försvinna gjorde mig trasig. Att se henne så svag gjorde mig trasig. Och att sedan förlora henne gjorde mig till mer död än levande. Jag avskärmade mig själv från verkligheten och fokuserade på att göra det jag behövde göra. Att gå vidare, att överleva, att gå i skolan. Men jag var så borta, som bedövad. Som om jag vore ständigt omgiven av en tät dimma. Faktum är att jag inte minns mycket alls av perioden efter att mamma dog. Som att ha en sex månaders minneslucka.

Men det jag tänker mest på är inte att jag inte vill leva utan min mamma eller att jag saknar min mamma. Det är på vad hon kände. Var hon rädd? Visste hon att hon skulle dö? Hade hon ont? Kämpade hon för sitt liv? Förmodligen. Hon hade förmodligen en fruktansvärd panik när hon höll på att dö, hur skulle det kunna vara fridfullt att kvävas i ett rum fullt av syre och till och med med syrgasgrimma? Jag ville bara hjälpa henne. Jag ville bara få henne att må bättre. Jag höll hennes hand, jag talade om för henne gång på gång hur mycket jag älskade henne. Jag tror att hon visste att vi var där och jag tror att hon ville säga samma sak till oss. Men när mamma dog tänkte jag inte att jag har förlorat min mamma; utan jag tänkte att nu är mammas lidande över.

Den senaste gången innan mamma dog (eller blev sjuk, vilket också orsakade mycket sorg) som jag blev väldigt ledsen så lade jag mig i sängen bredvid mamma och vi delade på en philadelphiakaka och kollade på film. Och hon sa; "du vet att du alltid kan komma till din mamma och äta philadelphiakaka i sängen". Och det hade varit så jäkla mycket lättare om det vore så nu.

nu kom jag av mig helt och det här inlägget blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Och förmodligen tycker jag egentligen att det här är alldeles för privata tankar för att dela med mig av i bloggen. Ska försöka hitta något bra sätt att knyta ihop allt detta.

Det är tunga tankar jag bär på, och jag har sett hemska saker. Och jag saknar min mamma något oerhört. Och jag är så ledsen för att hon inte lever idag. För jag vet att hon inte ville det här. Hon ville leva. Och allt har gjort mig trasig, förmodligen för trasig för att lagas helt. Men som sagt är sorgen randig och de ögonblick då allt det här känns är inte lika många längre. Och jag har en jättefin familj och fantastiska vänner och framförallt en helt enastående fin och underbar pojkvän som gör mitt liv glatt och fint och lyckligt. Jag bestämde mig redan från dag ett för att klara mig, för att se till att le och skratta igen.

Och jag är en lycklig trasig människa.