Jag gick trots allt ut och red min underbara fina kära guldklimp till häst.
Bara hon och jag i nysnön på ridbanan, orörd sånär som på ytor där mina småsyskon tidigare lekt.
Jag red ett pass, det var mysigt men säkert jobbigt för henne att pulsa i snön.

Därefter skulle jag fixa kväll i stallet, ta in alla hästarna och kvällsfodra, släcka och stänga. Allt som hör till.

När alla hästarna som skulle vara inne var inne, såg jag fortfarande inte skymten av Ofelia.

Ofelia är vårt (mammas) 26-åriga halvblodssto, hon är pigg och glad fortfarande.
Varje gång jag ska ta in hästarna, tänker jag på den dagen då Ofelia ska ha lagt sig ner någonstans och somnat in, och undrar om den dagen är idag. Även fast hon inte visar minsta tecken.
Idag ropade jag hennes namn säkert tjugo gånger, och fick inte ett knyst till svar.
Man brukar alltid höra någon gren knäckas i skogen, och veta att hästarna är påväg. De brukar komma efter ett tag, när man ropar.
Men det var dödstyst, och jag såg ingen vit häst.
Samma tanke som vanligt hade ju befunnit sig där hela tiden, men jag tänkte, att idag kanske det verkligen är den där dagen.
Jag ringde pappas mobil, jag ville att han skulle komma ut. Ville inte att mamma skulle behöva hitta henne, om dagen var kommen.
Pappa svarade inte, men kom ut.
Jag förklarade att Ofelia inte kom när jag ropade.
Han trodde att han såg henne, nästan omedelbart, vid ensilagebalen.
Tack gode gud, vad glad jag blev.
Dagen var inte kommen. Inte idag.
Men jag vet ju att hästar inte blir hur gamla som helst, och att Ofelia ändå är en bra bit över den normala levnadsåldern för en häst.
Det känns ändå som att döden är ganska långt bort för våran gamla tant. Men man vet, att den kommer.
Relativt snart.


Ofelia i somras

Och fast vi människor vet vad vi har att vänta, blir vi lika ledsna varje gång. Fast vi vet att det är en del av naturens gång. Vi vill inte acceptera. Man saknar.
Man är rädd, rädd för att sakna, rädd för att mista.
Rädd för vad våra kära ska ta vägen, vad de ska få genomlida.
Rädd för vart våra bortgångna är någontstans, om de mår bra.
Ledsen, arg, för att vi inte får ha dem hos oss längre.
Antagligen är det så skrämmande mest för att det är så okänt.
Kommer vi att få vara nära de vi älskar igen?
Vill vi ha svaret? Ett nej på den frågan skulle vara outhärdligt.
Kanske inte när det gäller Ofelia. Man kan överleva en sådan förlust, även om vi älskar henne väldigt mycket.
Men någons dotter till exempel. Fick man veta, att man aldrig skulle få träffa den man älskar mest i hela världen, någonsin mer, skulle det inte finnas någonting att leva för.
Förvisso heller ej att dö för.
Men man tror ju, att man ska slippa sin smärta efter dödens inträde.

Jag är en sådan filosof. Måste i säng.

Lägger upp en fantastiskt vacker låt, en New Moon OST. Enyoy