Det är en sak jag tänkt på väldigt mycket de senaste dagarna.

Jag inser mer och mer hur mycket jag gjorde så att mitt förhållande förstörde mitt egna sociala liv.
Jag antar att det inte är någonting ovanligt, men väldigt osmart. 
I mitt fall var det för att jag älskade personen i fråga så mycket att jag inte ville spendera en minut i onödan utan hans närvaro.
Och det var ju otroligt underbart, då.

Det jag tänkt på är att jag inte har något "tjejgäng".
Och visst, jag är inte typen som har någon "best friend" kanske, men det skulle vara så skönt att ha sina tjejkompisar ändå, att ringa om det är något eller helt enkelt om jag har lust.
Och misstolka inte, visst har jag kompisar, men bara inte på det sättet.
Jag har en tjejkompis som är helt kanon, ofelbar och jag kan ringa henne om det är något, och så, vi är nära på alla sätt. Hur mycket kärlek som helst till henne,

men det är inte det jag menar, jag menar gänget. Tjejerna man partar med på helgerna.
U name it.



Jag har ersatt det med pojkvän. Vi har gjort allt tillsammans, hans kompisar har blivit mina. Och jag trivs bra med att umgås mest med killar, men jag inser bara hur korkat det har varit att låta hela mitt liv kretsa kring det.
För när jag förlorade honom, förlorade jag även min umgängeskrets.

Och det är på återuppbyggnad, men jag antar att det kan ta tid.
Livet lär, och jag har lärt mig någonting av det.
Jag misstänker bara att jag kommer att göra samma misstag igen, om chansen ges mig.
För jag kan inte hjälpa det, men för mig är kärleken viktigast. När jag är kär, finns ingenting viktigare.