Tron på att vi gör "det rätta" och, tanken på att det är vårat gemensamma beslut gör det kanske mindre outhärdligt smärtsamt, jag vet inte.
Vetskapen om att vi försökte.

Försäkran om att du alltid kommer att finnas vid min sida.
Att jag har dig att falla tillbaka på, ändå.

Och du har mig.
Jag älskar dig Adam.

Jag älskar honom oerhört, men vi orkar inte med att tvivla en gång till. Inte nu.

Beslutet är kanske det värsta, jag hoppas det. Jag orkar inte med smärtan, och jag orkar inte tänka på hur den käslomässiga amputeringen kommer att påverka mig.
När jag står där själv. 

Jag kan bara vara fruktansvärt tacksam för tiden vi fått.
Ett år som varit det underbaraste i mitt liv.
Ett år med en så vacker människa som som sagt behandlat mig bättre än någon någonsin gjort, han har förstått mig bättre än någon gjort.

Jag är också otroligt tacksam över att vi gör det här tillsammans.
Ingen blir lämnad, ingen blir sårad, även om det gör vansinnigt ont i oss båda.

Vi behöver inte heller se tillbaka på ett enda bråk, när vi ser oss över axeln ser vi förhoppningsvis en vacker tid som... är färdig. För att tiden var mogen.  
 
Och vi älskar varandra, ja det gör vi. Om det bara handlade om att trivas tillsammans så skulle jag stanna med Adam tills jag blev gammal och grå, ända ner i graven.

Men vi vill något mer, vi är unga och vi vill mer än så.
Vi vill brinna. Jag vill brinna igen.

Och vem vet, en dag kanske vi brinner igen. Vi kanske är ämnade för varandra, och får älska i all evighet, som vi önskar oss. Som vi planerade.
Men det är för framtiden att utvisa, och vi lämnar det nu.

Jag önskar dig all lycka i världen, Adam Larsson, och tack. Jag älskar dig.