98 procent beklagar. 98 procent är empatiska.
Men sen finns det de där två procenten.
De dumma jävlarna.

En av dem är bara helt urblåst i hjärnan. Han förstår inte, för han är för dum. Jag försöker skita i den procenten.

Men den andra är det värre med. Hos honom saknas något mer. Han är inte dum, intellegensen är det inget fel på. Han är bara otroligt elak.
 
Stötta mig? Hjälpa mig? Förstå mig? Älska mig?

Nej.

Jag ska straffas. Jag ska pinas. Jag ska lida. 

Jag minns inte om jag känt din kärlek. Jag förstår inte.
Vad är det som saknas då? Empatin förstås. Men att uppenbarligen vilja skada?
För du skadar.

Jag har alltid haft för hög medkänsla, tycker alltid synd om alla. Och jag kan inte förmå mig att hata, jag vet inte varför. Kanske är det din uppväxt, att du aldrig blev tillräckligt älskad själv. Du blev till åtlöje. Du blev aldrig uppskattad för den du var. Du dög inte. Kankse var det så.
Men jag har insett att det resonemanget inte håller.
 
DU väljer. DU kan vara en bättre människa. DU kan stötta, älska, uppskatta MIG för den jag är, och berätta för MIG att jag duger. Oss.  

För du är precis som de som du skyller hela ditt misslyckande på. Allt är deras fel, det är därför du är som du är. Gör som du gör.
Men vet du vad? Du vill inte vara den människan. Jag vet det. Jag vet att du vill älska, och stötta.
Jag vet att du vill bli älskad.

Men jag ska sluta dalta. Jag ska sluta tycka synd om.
Du väljer, som sagt.
Och jag tänker inte bli som du. Jag tänker vara tryggheten.

För du skadar, din jävel.