Det är svårt. Idag var jag till skolan. Och jag har ju varit ute, men med stöd av J eller pappa. Att komma till skolan är en liten gnutta som att komma till en bråkdel av någonting man skulle kunna kalla hem, eftersom jag trivs där och det är bra människor. Men att vara bland folk är jobbigt, och det kändes tveksamt om jag ens skulle orka kliva av bussen för att kliva på nästa, skulle benen bära mig, och skulle jag spy?

Det är svårt att se den ljusa framtiden, och en del av sorgen är den för den framtid jag för alltid förlorat. Jag kan naturligtvis inte säga hur min framtid ser ut, men det jag ser just nu, rent krasst, är att all den lycka jag förhoppningsvis kommer att uppleva i framtiden från och med nu är lite mindre lycklig. På grund av att den här människan fysiskt har försvunnit ur mitt liv. Jag vill tävla. Mamma kommer att saknas. Förmodligen skulle hon inte vågat titta, men när hon möter mig utanför ridhuset och... Det kommer hon inte att göra.
Snart är det midsommar. Jag vill inte tänka på nästa jul. Jag tar studenten om två år. En dag, om tio år, kommer mamma fortfarande att saknas. Om trettio år. För alltid.

Det får mig inte att tänka "ingen vet hur jag känner det", som många andra sörjande i den här världen. Tvärtom får det mig att tänka på hur många människor det finns som lever på hoppet av att få träffa sin älskade saknade igen, en gång. Hur många människor det säkert finns som längtar efter den dagen, att få dö och återförenas. Att en dag få frid från sin saknad. Jag har fått frågan om jag är rädd för att ärva bröstcancern, som kan vara ärftlig. Jag har alltid svarat nej, jag har under mammas sjukdomstid inte haft en enda förnimmelse av oro för min skull. När utgången blev som den blev kom jag på mig själv med att tänka att om jag ärver den förbaskade sjukdomen slipper jag vänta lika länge. Misstro inte, jag tänker göra det bästa av mitt liv. Jag tror minsann att en viss "ängel" skulle bli ganska missnöjd annars. Jag känner även en gnutta (mest ofrivillig) bitterhet mot människor som slänger bort sina liv. Jag skäms lite för mycket för att skriva om det, men många vill ju leva.

Aldrig mer känns så långt borta, ännu. Jag längtar inte efter dagen då innebörden letar sig in i mitt sinne, och min hjärna börjar uppfatta den. Jag tror det är delvis distansen från den innebörden som håller mig på benen.

Med mig finns du alltid, mamma. Och glädjen vi haft kan inte förlora sin kropp, i mitt minne. Jag älskar dig, och vill tacka dig för allt du givit mig.