vackert
Många var där för att ta farväl av mamma, många vi tycker om och många som tyckt om mamma. Det var vackert, ljust och varmt. Men så smärtfyllt. Jag tycker förvisso att det är en smärtsam dag som alla andra, och jag kan inte säga att det för mig var ett farväl. Det är omöjligt för mig att ta farväl av henne. Farvälet som trots allt är så definitivt är att det var den sista gången jag var i närheten av mammas kropp. Den absolut sista gången.
Ingen lättnad infann sig hos mig på minnesstunden. Ingen sinnesförändring, ingen glädje. Kanske något litet leende dök upp på mina läppar, för en kort stund. Men det faktum som stod så klart var att den personen som borde gått därifrån bredvid mig inte skulle göra det. Och inte bara därifrån, hon skulle stå bakom mig hela livet.
Det finns bara hopplöshet. Och det känns ungefär som att det sitter två saltpatroner inborrade i mitt bröst, ständigt. Och jag vet inte varifrån jag får min styrka. Kanske är det mamma som hjälper mig. Om det är det skulle jag önska att hon hjälpte mormor lite mer istället.
Jag vill tacka alla er som var där igår. Tack för att ni finns där. Det finns inte mycket att göra för mig, jag kan inte tänka på någonting någon skulle kunna göra för att hjälpa mig nu, förutom det mina underbara stalltjejer redan gör - hjälper mig där. Min pappa tror jag däremot ni kan hjälpa genom att prata med honom, jag tror han behöver prata. Massor. Jag känner inte att jag behöver prata, för mig finns det ingenting att säga.
Jag vill tacka en människa jag egentligen inte känner, för att han talade till mig igår. Det var bland de bästa orden jag hört på länge, tack. Du som också åkte bergochdalbana. Tack. Tack.
I mina drömmar står hon där, långt bort, längst upp på trappan. Den är så lång, kanske tusen meter. Men glädjen är så enorm, och friden är total. Jag springer hela vägen upp till henne, utan problem, ingen trötthet når mig. Hon slår ut med armarna, och tar mig i sin famn. Och jag får känna henne igen. Hon är inte ens ömtålig. Hennes värme är verklig. Och den gången ska vi vandra bredvid varandra, för alltid.
NÅGRA ORD PÅ VÄGEN
- av Siv Andersson
Försök att ta tillvara
allt gott som livet ger.
Se det stora i det lilla
så kan guldkornen bli fler.
Ge dig tid att reflektera
en stund i lugn och ro.
Låt sanningen bli vetskap
men släpp även fram din tro.
Och när du möter mörker
och livets tvära kast
- känn då hur livet rör sig
och ljuset får kontrast.
Känn att du får styrka
av det som gör dig svag
- att där finns nåt att lära
av allt som sker var dag.
Samt en liten dikt till din mormor
TILL DIG SOM FÖRLORAT ETT BARN
- av Siv Andersson
Den svåraste av sorger
är när livet blir för kort
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.
När någon man gett liv
och älskat mest av allt
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.
I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.
Det var en mycket vacker minnesstund
men svårt ändå att förstå vad som skett.
Hon saknades på något sätt, livet är så orättvist ibland.
Många kramar
Sara
Linn, jag beundrar verkligen dig. Du verkar så otroligt stark och mogen. Ville bara säga det :) Ta hand om dig!
Det var en mycket vacker begravning. Beundran är vad jag känner för dig, att du klarade läsa de fiina orden. Mormor ska jag hålla ett extra öga på och krama när det behövs. Många kramar från Jenny
Det var en vacker minnesstund. Linn - jag har inte träffat dej eller dina syskon förut, ändå känns det som om jag har gjort det. Under de år som Nina skodde mina hästar hann vi komma varandra ganska nära. Vi talade om stort och smått, om hästar och familj. När jag väntade mina tvillingar delade Nina med sig av sina erfarenheter. Nina talade alltid så varmt om er och berättade om dej Linn och ditt tävlande. Jag vill tacka för att jag fick lära känna Nina och säga att hon lämnar ett stort tomrum. Nina spred alltid glädje omkring sej.
Hej!
Jag kände inte din mamma, men vi skrev till varandra flera gånger på forumet Cancertjejer,
jag är i samma situation som du - alltså dotter till cancerpatient, Jag är lite äldre än du och således var min mamma äldre än din mamma - men samma sak har hänt... min goa mamma gick bort 31/3 och på fredag är det jag som står där och skall ta farväl av min mamma - jag känner som du, det är min pappa som behöver prata, jag har inget att tillföra till någon eller något - jag känner mig bara tom.
Jag läste på din mammas blogg, och det kunde lika gärna varit jag och mamma, allt var precis likadant, mamma såg likadan ut som bilden på din mamma, min hand låg i mammas hand.
det gick lika fort för min mamma, förutom att hon hade inte ont - mamma kunde inte heller prata i slutet.. Allt gick på 2,5 dygn från jag fick samtalet från pappa att mamma blev sämre - de åkte från Strömstad till Uddevalla (9 mil) med ambulans. Jag åkte från Göteborg till Uddevalla med bil
- jag kom dit först, satt ute på parkeringen och väntade på min älskade mamma. Mamma sov hela tiden, hon tittade upp, såg att vi var där, skakade på huvudet när vi frågade om hon hade ont- Det såg likadant ut i 1 dag till, sen vaknade hon inte när man rörde henne - förutom de sista 2 minuterna precis innan hon tog de sista andetagen - då tittade hon upp - såg att vi var där och slutade sen att andas...
Jag kan inte ens skriva det här utan att tårarna strilar ner för kinderna
Ta hand om dig - som du säger - du (och jag) kommer aldrig bli hela igen, något saknas! våra mammor!
kram Maria
