Häromdagen kom jag på mig själv med att stå och titta på foton av mamma och undra: Är det verkligen sant? Är hon borta? Det är fortfarande så svårt att förstå.

Hon var så levande, och att hon nu inte längre finns är fullkomligt omöjligt att inse.
Var är du, mamma? Är du här med oss? Jag känner dig ibland. Jag drömmer om dig ibland. Kommer du till mig, eller är det bara önsketänkande?

Det är alltför längesen nu. Jag försökte krama dig så hårt, insupa all värme och alla dofter, så att det skulle räcka för en livstid om det behövdes. Det fanns inte tillräckligt mycket tid. Inte tillräckligt mycket förberedelser. Jag hann inte.

Nu bär hon på den djupaste hemligheten; vad händer sen?



1. Mamma och hennes häst Ofelia, 2. kräftskiva 09, 3. hos Jessica och Tomas 09, 4. mamma promenerar på sjukhuset, 5. en av mammas sista sjukhusvistelser i våras.

Jag älskar dig