Sitter på lektion - om tio minuter ska vi läsa upp egenproducerade dikter. Jag har tänkt skriva den i en vecka, men skrev den nyss. Den har bara inte kommit till mig - men nu tror jag bitarna föll på plats. J bad mig skriva en dikt om honom, så det gjorde jag.

Det sägs att varje människa har ett syfte
Jag föll som en sten, handlöst
Ingenting kunde rädda mig då - ingenting jag kände till
Du tog emot mig när jag föll, du tog mig i din famn
Du visade mig något jag inte kände till
Ett hjärta i takt
Så slår mitt hjärta när jag är med dig
Du är det allra bästa i mitt liv
Min vän, min älskare, min sanning, mitt enda skäl
Du är mitt liv nu.
Obeskrivlig är den, kärleken
Men bara en del
Du räddar mig varje dag bara genom att andas


Om fem minuter ska jag läsa den för min klass. Ibland är ärlighet skrämmande, det är svårt att blotta sig. Vad tycker ni om min poesi? Kramar