Åh, läste just en blogg skriven av en tjej som just förlorat sin pappa. Det fick mig att återuppleva vissa känslor, de där känslorna jag begravt. De där känslorna jag förlorat, de där minnena som försvann. En bråkdel av den outhärdliga smärta jag kände då kom tillbaka till mig, och jag mindes för en sekund hur fruktansvärt det var, och är. Och jag mindes det töcken jag levde i, diset som omgav mig som en skyddande hinna. Som avtrubbade mig, bedövade mig. Hjälpte mig att överleva. Och jag minns den där ständiga klumpen i halsen och magen, som bara fanns där konstant. Och jag förstår inte hur jag överlevde, när smärtan jag upplevde då var minst tusen gånger större än smärtan jag upplever just nu.

Och jag saknar.