Jag har klurat på den här ett tag nu, och kan inte riktigt komma på vad jag ska skriva om. Men några av de absolut mest känslosamma ögonblicken i mitt liv har ju varit under det senaste året, i och med mammas sjukdom och död.

Så, jag väljer ett. Jag skulle åka iväg någonstans, minns inte vart, och jag minns heller inte när det var. Men någongång väldigt tidigt på året skulle jag tro.
Mamma låg i sin säng, och jag gick in till henne och satt mig bredvid henne. Jag lade huvudet på hennes arm, och sa; Mamma, jag vill inte att du ska vara sjuk. Och tårarna rann. Och rann. Och det gjorde hennes också, och även fast vi aldrig pratade om rädslan för att hon inte skulle överleva cancern så var det nog ett ögonblick där våra rädslor för att förlora varandra uttryckte sig.