Hej!
Sitter och väntar på min kära vetevärmare, när den är klar ska jag gå och sova.

Jag satt här jättelänge, fram till klockan halv sju, och hade dåligt samvete för att jag inte räknade matte och gick ut och red. (Lina kom alltså inte, hon var tvungen att jobba över).
Men sedan kände jag att, varför ska jag sitta och ha en trängande känsla inombords? Vad hindrar mig från att gå ut och rida om det är det jag vill? Ska mörkret hindra mig? Ska kylan hindra mig?
Nej.

Så jag stack ut. Ramlade inte av förrän jag svängde in på "lilla vägen" på hemvägen.
Häftig känsla detdär. Att ha sitt huvud fem centimeter ifrån hoven på en häst vägande 600 kg. Titta upp och överväldigas av sin älskade jätte, och hinna tänka: ett steg. En enda liten rörelse är allt som behövs, för att förändra allt.

Luras inte av min överfilosofiska inställning just nu, det var absolut noll drama över det hela och min världens snällaste guldklimp stod så snällt och väntade tills jag kravlat mig upp och svurit litegranna. Men tänk så nära döden vi alla faktiskt är varje dag.

Fånga dagen, mina kära vänner. Varje jäkla dag som passerar är ditt liv.