Igår var som bekant jag och Jesper på bio och såg Eclipse. Den var som förväntat fantastisk, underbar och fängslande. Den enda tanken jag hade i mitt huvud när jag gick ut ur biosalongen var: Jag vill se den igen!

Sen var jag som alltid när jag sett en film eller läst en bok ur Twilight-serien lite smått deprimerad, jag fastnar alltid i dem. Jag vill vara där, hela tiden. Verkligheten är värdelös, känns det som när man har suttit ett par timmar med Bella i hennes verklighet, med varulvar och vampyrer, drama och gränslös kärlek.
Är verkligheten aldrig god nog?