missing
Hej allihopa!
Igår jobbade jag som vanligt på Himla, och jag trodde aldrig att arbetsdagen skulle ta slut.
Slut tog den iallafall, och jag tog på mig det svarta fodralet och silverklackarna och mötte upp Sophia för en middag på Tzatziki. Åt en underbar fläskfilérätt med fetaost, rödvinssås, tzatziki och klyftpotatis och jordens underbaraste chokladtårta till efterrätt. Därefter sov vi hos Annika Högström och umgicks lite med ett par boys på kvällen. Älskar kvinnan, tack för en underbar kväll och natt som vi spenderade delandes på en 90-säng. Myspys, hihi.
Idag har varit en STOR dag. Grattis till vår kronprinsessa Victoria och hennes prins Daniel Westling, hertig över Östergötland. (rätta mig om jag har fel).
Vi på Himla laddade upp med en massa snittar och bänkade oss framför tv:n som vi ställt dit (tro mig, efter mycket stånk och stön). De såg såååå lyckliga ut, och jag tror verkligen på det här äktenskapet!
Funderar på att titta på valsen snart...
Vår soldat var ju där också, hoppas det gick bra för honom! Saknar honom, skulle vara kul att se honom någon gång emellanåt.
Hur som helst, så har jag därefter åkt till Micke i Jumkil, gamlingen fyller 35 eller något sådant. Sen har jag hängt med pöjkarna till diverse ställen här på vischan, dock tröttnade jag rätt fort och kände mig grymt malplacerad med raggarbönderna, så jag krävde skjuts hem. Nyktra till är mitt mål, så att jag kan gå och lägga mig någon gång... Inget sällskap har jag, och MIN prins är på firmafest och ska därefter ut ikväll. Kul för honom.
Varför känns det som att jag inte hör hemma någonstans?
Och nu till mitt utlopp för saknad.
På bröllopet idag kände jag: Grattis Victoria, din mamma lyckönskar dig. Jag har tänkt flera gånger förut, om jag någonsin gifter mig (vilket inte känns helt otroligt) skulle jag vilja ha henne bredvid mig. Satan. Jag måste nog lämna en stol tom då.
På 35-årsfesten kände jag: Det här gänget är inte längre komplett. Hon saknas här. Och när hon kom på tal kunde jag inte längre sitta kvar.
Soulmate gone.
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill inte behöva gråta varje dag vid tanken på dig, och inte heller behöva hålla tillbaka lika många tårar.
Igår jobbade jag som vanligt på Himla, och jag trodde aldrig att arbetsdagen skulle ta slut.
Slut tog den iallafall, och jag tog på mig det svarta fodralet och silverklackarna och mötte upp Sophia för en middag på Tzatziki. Åt en underbar fläskfilérätt med fetaost, rödvinssås, tzatziki och klyftpotatis och jordens underbaraste chokladtårta till efterrätt. Därefter sov vi hos Annika Högström och umgicks lite med ett par boys på kvällen. Älskar kvinnan, tack för en underbar kväll och natt som vi spenderade delandes på en 90-säng. Myspys, hihi.
Idag har varit en STOR dag. Grattis till vår kronprinsessa Victoria och hennes prins Daniel Westling, hertig över Östergötland. (rätta mig om jag har fel).
Vi på Himla laddade upp med en massa snittar och bänkade oss framför tv:n som vi ställt dit (tro mig, efter mycket stånk och stön). De såg såååå lyckliga ut, och jag tror verkligen på det här äktenskapet!
Funderar på att titta på valsen snart...
Vår soldat var ju där också, hoppas det gick bra för honom! Saknar honom, skulle vara kul att se honom någon gång emellanåt.
Hur som helst, så har jag därefter åkt till Micke i Jumkil, gamlingen fyller 35 eller något sådant. Sen har jag hängt med pöjkarna till diverse ställen här på vischan, dock tröttnade jag rätt fort och kände mig grymt malplacerad med raggarbönderna, så jag krävde skjuts hem. Nyktra till är mitt mål, så att jag kan gå och lägga mig någon gång... Inget sällskap har jag, och MIN prins är på firmafest och ska därefter ut ikväll. Kul för honom.
Varför känns det som att jag inte hör hemma någonstans?
Och nu till mitt utlopp för saknad.
På bröllopet idag kände jag: Grattis Victoria, din mamma lyckönskar dig. Jag har tänkt flera gånger förut, om jag någonsin gifter mig (vilket inte känns helt otroligt) skulle jag vilja ha henne bredvid mig. Satan. Jag måste nog lämna en stol tom då.
På 35-årsfesten kände jag: Det här gänget är inte längre komplett. Hon saknas här. Och när hon kom på tal kunde jag inte längre sitta kvar.
Soulmate gone.
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag vill inte behöva gråta varje dag vid tanken på dig, och inte heller behöva hålla tillbaka lika många tårar.
Kommentarer
Postat av: Lina
Gumman du hör visst hemma ngn stans men kanske inte på landsbygden med bönderna som du säger en inne pingla som törs skita ner sig, men gör det med stil ;)
Din kära mor kommer alltid att vara med dig hon vakar och ser efter dig. Jag vet att du lider och saknaden är stor men du vet att om du vill ngt vad som helst så finns jag och ställer gärna upp. Ni är ju min bonus familj som är helt unerbara och jag bryr mig om er. Kramar
Trackback
