Sitter i min mormors lägenhet och skriver, ensam. Tankarna vandrar, vart har min kreativitet flytt?

Tove, "min" diakon, ringde nyss. En slags terapeut jag har (som arbetar inom kyrkan) som även har erfarenhet av barn som förlorat en förälder. Jag har glömt bort vårt möte som jag skulle varit på nu. Eftersom dessa samtal nästan bara fått mig att må sämre så bestämde jag mig för att ta mig i kragen och säga att jag tycker att vi ska avvakta ett tag.

Jag är inte på topp just nu, jag har svårt att acceptera min situation och tänker mycket och ofta på den. Först och främst faktumet att mamma inte är här och jag inte kan träffa henne lägger sig som en snara runt halsen, jag fattar inte hur fan jag ska klara mig utan min bästa vän. Nästa steg är att inse att ingen faktiskt vet vad som händer när man dör. För det är klart att jag tänker att, när jag dör får jag äntligen träffa henne igen. Tänk om så inte är fallet? För om det inte är så är det outhärdligt.

Och på sista tiden har ännu en komplikation uppstått. I början (av livet efter mamma) var jag så nöjd med att jag varit så mycket med henne och att vi hunnit utveckla en fantastisk relation. Att vi hade så kul tillsammans och att vi verkligen fanns där för varandra. Jag vet inte hur länge det räcker, det känns som att den känslan börjar löpa ut. Jag vill inte förlora den, men jag önskar så förtvivlat mycket att jag kunde få några fler timmar! Tänk om vi hunnit prata om vissa saker som vi inte hann prata om, göra de saker vi aldrig gjorde. Jag vill ha mer, verkligheten är inte tillräckligt bra.

Folk brukade säga till mig att jag var lik henne. Jag kunde aldrig hålla med, och jag kan nog fortfarande inte hålla med (åtminstone inte utseendemässigt). Men i morse gick jag till spegeln och tittade. Kanske kunde jag hitta en likhet, så att mamma kunde kännas närmare på något sätt, att jag skulle kunna gå och titta mig i spegeln och på något sätt finna tröst. Såklart fann jag inte någon likhet den här gången heller.
Ush, det är när man gör sådant man börjar fundera över sin egen mentala hälsa... Att jag ens erkänner, haha!

Min farmor skrev till mig för ett tag sedan att många humlor hade gästat henne på sista tiden, och att när hon såg en humla så tänkte hon: Nu är Nina här.
Anledningen till att farmor tror att mamma kan vara en humla är att humlor enligt fysikens lagar inte kan flyga, men flyger gör de. Och för mamma var ingenting omöjligt.

Själv vet jag inte vad jag tror, men nu tänker jag ställa en riktigt svår fråga till er.  

Vad tror ni händer när man dör?

Blir man ett spöke, flyttar man till en annan planet, återföds man eller slutar man helt enkelt att existera? Vad tror ni?



Nu ska jag sluta deppa och titta på några fler avsnitt av Sex and the City, äta en bulla och vänta på att min prins kommer och hämtar mig så att vi kan planera vår semester och jag kan rida min häst.

Kram!