Igår var den längsta och den kortaste dagen i mitt liv.
Klockan var ungefär tio i sju på morgonen när de ringde från sjukhuset och sa att mamma hade blivit sämre. Jag och pappa lämnade Joel, Nikita och Billy vid skolan och åkte in till mamma.
Vi hade ringt Åsa, mammas syster som jobbar på sjukhuset, så hon var redan vid hennes sida när vi kom. Mamma sov, hon hade fått morfin. Men mest sov hon på grund av sjukdomen. Andingen var oregelbunden och ansträngd.

Vi satt vid mamma, rörde henne, viskade till henne att vi älskade henne. Vi ringde några fler anhöriga, och mormor, Pino och David kom. Farmor och farfar kom med barnen. Eftersom Tom var med lumpen i Boden var det jättesvårt att få tag på honom, men vi lyckades tillslut och han skulle få åka nästa flyg hem. Det innebar att han skulle kunna vara vid sjukhuset vid sextiden.

Jag satt hos mamma nästan hela tiden. Vi försökte få kontakt med henne, fråga henne om hon hade ont, men hon kunde inte svara. Jag gav henne massor av pussar på pannan, armarna, händerna, kinden. Jag älskar dig mamma. Vi alla vakade över henne, hoppades på ett mirakel. Läkarna sa, att så länge de kunde minnas hade de aldrig sett så aggressiv cancer. De kallade förloppet galopperande. På bara några dagar har tumörerna i hennes lever växt så mycket att levern har växt och tryckt på en hinna som är mycket känslig. Därför har mamma fått ont. Lungorna klarade inte längre av att syresätta hennes kropp. Då finns det ingenting att göra, eftersom man inte kan göra mer än att spruta ner syre i lungorna. Cancern hade tagit över hennes kropp och slagit ut henne totalt.
Vi fick en broschyr att läsa, som handlade om livets slutskede.

Strax innan två vaknade mamma till. Hon fick inte syre, och var rädd. Hon kunde inte prata med oss, men hon ropade efter mamma. Mormor försökte säga att hon var där. Vi alla var där. Det lugnade sig och mamma somnade igen. Jag skulle gå och ta lite luft, så jag pussade henne på kinden och sa att  jag älskade henne. Sen gick jag.

Två minuter senare orkade inte mamma kämpa längre. Hon slutade att andas, och somnade in. Min älskade, älskade mamma.

Jag har länge funderat på hur det skulle kännas. Jag har varit rädd för att jag skulle gå under. Just precis då kände jag förstås en oerhörd sorg, men också en lättnad. Lättnad för mammas skull, att hon slapp lida. Att se mamma kämpa för att få luft var fruktansvärt, och att hon nu slapp ha ont och vara så trött och sjuk kändes var skönt. Att min älskade bror inte hann komma dit var förjävligt, men han har ju fått tjugo år med henne innan.

På kvällen var jag bara utmattad. Tårarna hade rullat från klockan sju på morgonen fram till lika sent på kvällen. Det kändes som att tårarna var slut, striden var över.

Mamma sa att hon inte hade någonting att ångra, och det fanns ingenting hon kände att hon ville göra som hon inte hade gjort. Hon var tillfreds med sitt liv, nöjd. Det glädjer mig.
Jag känner också att jag tagit tillvara på min tid med henne. Jag är så glad att vår relation blev så stark. Det finns bara en sak jag önskar att jag hunnit säga, och det är att hon inte behövde vara orolig, vi skulle klara oss. Men jag tror att hon kände det.

De sista timmarna med mamma njöt jag av att bara känna hennes värme under mina händer. Att hålla hennes händer, att känna och höra hennes andetag, som trots att de var ansträngda var levande. Just att känna hennes värme kändes som en enorm gåva. Jag ville aldrig att tiden skulle rinna ut.

Jag kommer aldrig att bli riktigt hel igen. Vår familj blir aldrig hel igen. Jag har ett helt liv av saknad framför mig, men jag tänker leva och försöka att vara lycklig, eftersom jag vet att det är vad mamma vill. Varje midsommar, varje jul, varje födelsedag kommer att innehålla sorg och saknad. Antagligen alla andra dagar också.
Jag måste leva ett helt liv utan min mamma, och jag är glad för allt vi har hunnit med, men sörjer också allt vi inte hunnit med. Jag vill att mina barn ska ha en mormor. Jag vill komma ut till mamma och pappa i Smedskullen en varm sommarkväll när jag är 25 och dricka vin med morsan i hammocken i trädgården och sjunga Ted Gärdestad eller Hotel Calefornia.
Jag vill forsätta få dina råd när jag har problem. Jag vill dansa med dig natten lång. Jag vill ut och rida med dig, vi skulle ju ut och skritta när du bara blev tillräckligt bra för att komma upp på hästen... Gamla Offan överlevde dig, tänka sig.
Jag hade velat ha den här sommaren med dig. Du skulle hämta energi från solen, njuta av värmen. Men nu blev det inte så.

Tänk alla roliga stunder vi haft. Jag kommer ihåg när vi var ute och galopperade. Vi fick inte stopp på hästarna, och vi skrattade så tårarna rann och var helt säkra på att vi skulle ramla av. Jag kommer ihåg en gång när vi var påväg hem från Sigtuna, och Leo höll på att kissa på sig i bilen, och ramlade ner från sätet (det går inte att förklara). Vi skrattade så tårarna sprutade då också. Så jäkla roligt du och jag har haft, mest de sista åren när du blev en av mina närmaste och bästa vänner (och jag din).

Hur vardagen nu ska bli är bara en gåta. Vi måste äta mat varje dag, små småningom jobba eller gå i skolan, hästarna ska skötas. Utan dig. Hittills, när du varit borta på sjukhuset har vi klarat oss bra, försökt att laga mysiga middagar, kanske titta på en film tillsammans, men ingenting har varit samma sak utan dig. Det har ju bara varit provisoriskt har vi tänkt, men nu är det inte provisoriskt längre. Vi har ingenting att se fram emot. Inget hopp om att du ska komma tillbaka och vara med oss igen.

Det är det som skrämmer mig mest. När jag väl landar, inser att det här verkligen är verkligt, hur ska jag stå ut med tanken aldrig mer? Det känns som att mamma ska sitta i sin sjukhussäng i vardagsrummet och säga: Hej ärtan när jag kommer in genom dörren. Som vanligt. Förtvivlan är som störst när jag tänker på att jag aldrig kommer att få se, känna och höra henne igen.



Kärleken övervinner allt, även döden
Jag älskar dig i detta liv och i nästa
Håll ett öga på horisonten
Och ta emot mig, när jag kommer