Ska det vara så svårt att låta sig själv må bra?
En av bloggarna jag följer är www.stinalee.se. Det är Stina som skriver, och jag följer hennes blogg för att jag tycker att hon är en extremt jordnära och vettig människa. Igår hade hon skrivit ett inlägg som fick många att tänka till, däribland mig. Att hon lyckas få ner detta i ord är imponerande, och jag känner igen mig så mycket i att alltid tänka framåt eller bakåt, på saker jag borde göra osv. Som hon så fint skriver: att plocka fram kameran för att man tänker att detta nog blir roligt att blogga om. Det borde inte vara så.
Jag skulle också vilja bli bättre på att leva här och nu, njuta av dagarna istället för att känna att ska jag orka med den här dagen också, eller bara två dagar kvar till fredag....
Sedan tänker jag också på det hon skriver om att våga vara sig själv, och våga hjälpa människor. Och jag tycker verkligen att man ska försöka vara sådan man innerst inne vill vara, för att må bra själv. Jag har länge umgåtts med människor jag tycker beter sig illa, och mått dåligt på grund av att jag ryckts med och varit sån jag egentligen inte är. Exempel: Skratta åt någon som ramlar. Eller vara elak mot människor som inte förtjänar det. Även om jag inte själv har gjort elaka saker så har jag sett på när dessa personer gjort det, och på grund av det är ju faktiskt jag också en dålig människa. Jag har slagit mig fri från vissa av dessa, och det är bland det bästa jag någonsin gjort.
Ska det vara så svårt att låta sig själv må bra? Jag vill verkligen låta mig själv må bra. Jag har redan börjat lite smått att förändra mitt liv till det bättre, första steget jag tog är att sluta läsa vissa bloggar. Bloggar jag stör mig på, bloggar som får mig att känna att jag är sämre. Kanske bloggar som gör mig svartsjuk, och missnöjd på mitt eget liv?
Andra saker jag ska göra är att göra sådant jag vill göra. Sånt som känns bra. Om jag känner för att äta en kaka, kan jag inte då äta en kaka? Ska jag verkligen stanna upp och tänka på antalet kalorier det ger, och hur många minuter jag ska spendera på löpbandet för att bli av med det? Ska jag verkligen väga mig morgon och kväll? En siffra spelar ingen roll. Sedan tror jag att man mår bättre av att äta nyttigt, men det hör inte riktigt hit just nu.
Jag ska umgås mer med människor som får mig att må bra, accepterar mig precis som jag är. Människor jag skrattar ihop med.
Varje dag kommer jag att träffa människor som inte får mig att må bra. Jag ska lära mig att skydda mig själv från deras ord. De har ingenting som jag inte har.
Jag ska vara snäll. Jag vill innerst inne vara snäll mot alla, jag vill att människor ska tycka om mig. Jag mår inte själv bra när jag säger elaka saker om människor.
Jag ska lära mig själv ödmjukhet. Live and let live. Jag ska acceptera andra för deras åsikter, och försöka lära mig ännu bättre att det inte känns likadant för alla. Andra människor tänker inte som jag, och värderar inte samma saker.
Jag ska försöka lära mig att leva här och nu, så att jag slipper ångra. Jag försökte börja igår. Det finns saker jag vill säga till människor runt mig, som jag inte vågar säga. Jag väntar på rätt läge, men när är rätt läge? Man måste ta vara på varje dag, för livet väntar inte på en.
Tänk efter. Vem vill du vara? Vad mår du bra av? Och lev livet. Låt ingen annan hindra dig från att vara den du är.
Här är Stinas inlägg:
Jag skulle också vilja bli bättre på att leva här och nu, njuta av dagarna istället för att känna att ska jag orka med den här dagen också, eller bara två dagar kvar till fredag....
Sedan tänker jag också på det hon skriver om att våga vara sig själv, och våga hjälpa människor. Och jag tycker verkligen att man ska försöka vara sådan man innerst inne vill vara, för att må bra själv. Jag har länge umgåtts med människor jag tycker beter sig illa, och mått dåligt på grund av att jag ryckts med och varit sån jag egentligen inte är. Exempel: Skratta åt någon som ramlar. Eller vara elak mot människor som inte förtjänar det. Även om jag inte själv har gjort elaka saker så har jag sett på när dessa personer gjort det, och på grund av det är ju faktiskt jag också en dålig människa. Jag har slagit mig fri från vissa av dessa, och det är bland det bästa jag någonsin gjort.
Ska det vara så svårt att låta sig själv må bra? Jag vill verkligen låta mig själv må bra. Jag har redan börjat lite smått att förändra mitt liv till det bättre, första steget jag tog är att sluta läsa vissa bloggar. Bloggar jag stör mig på, bloggar som får mig att känna att jag är sämre. Kanske bloggar som gör mig svartsjuk, och missnöjd på mitt eget liv?
Andra saker jag ska göra är att göra sådant jag vill göra. Sånt som känns bra. Om jag känner för att äta en kaka, kan jag inte då äta en kaka? Ska jag verkligen stanna upp och tänka på antalet kalorier det ger, och hur många minuter jag ska spendera på löpbandet för att bli av med det? Ska jag verkligen väga mig morgon och kväll? En siffra spelar ingen roll. Sedan tror jag att man mår bättre av att äta nyttigt, men det hör inte riktigt hit just nu.
Jag ska umgås mer med människor som får mig att må bra, accepterar mig precis som jag är. Människor jag skrattar ihop med.
Varje dag kommer jag att träffa människor som inte får mig att må bra. Jag ska lära mig att skydda mig själv från deras ord. De har ingenting som jag inte har.
Jag ska vara snäll. Jag vill innerst inne vara snäll mot alla, jag vill att människor ska tycka om mig. Jag mår inte själv bra när jag säger elaka saker om människor.
Jag ska lära mig själv ödmjukhet. Live and let live. Jag ska acceptera andra för deras åsikter, och försöka lära mig ännu bättre att det inte känns likadant för alla. Andra människor tänker inte som jag, och värderar inte samma saker.
Jag ska försöka lära mig att leva här och nu, så att jag slipper ångra. Jag försökte börja igår. Det finns saker jag vill säga till människor runt mig, som jag inte vågar säga. Jag väntar på rätt läge, men när är rätt läge? Man måste ta vara på varje dag, för livet väntar inte på en.
Tänk efter. Vem vill du vara? Vad mår du bra av? Och lev livet. Låt ingen annan hindra dig från att vara den du är.
Här är Stinas inlägg:
Att leva i varje ögonblick
Hej allesammans ♥
Fem dagar har gått sedan jag skrev sist. Jag tänker tillbaka ett par år och minns hur jag kunde få ångest när det gick för lång tid mellan uppdateringarna. Då var det verkligen inte tal om några dagar, utan timmar. Jag minns hur jag som besatt kunde smita iväg för att godkänna era kommentarer när jag hade goda vänner hemma på middag. "Men vart tog Stina vägen.. Ja, gissa tre gånger.." Jag tror vi kan konstatera att jag inte var något vidare sällskap på den tiden, haha. Någon sann lycka kände jag nog inte heller.
Det för tanken vidare. Någon som känner igen känslan av att ständigt vara någon annanstans än just här? Tidigare tog jag sällan vara på stunder som gavs. Jag levde oftast i det förflutna - funderandes och ältandes - eller för morgondagen i väntan på bättre dagar. En mysig utflykt med familjen blev till ett underhållande bildspel på bloggen och andra speciella tillfällen i livet var sällan något jag upplevde där och då eftersom jag ständigt lät mig hindras av tankar som "vad ska jag hitta på sen?" eller "oh, potentiellt bloggmaterial på g", varpå kameran åkte fram. Snacka om att förlora betydelsefull tid här på jorden som borde upplevas här och nu från första parkett, och inte genom någon sabla kameralins! Snart hade ögonblicket gått mig förbi, det spontana ögonblick i nuet som hade gett mig möjligheten att på riktigt komma i kontakt med mig själv så som jag är. Men jag var inte i ögonblicket, utan någon annanstans.
Ibland kan jag känna mig lite som en robot när det kommer till mitt sätt att tänka, känna och handla. En förprogrammerad robot som dag ut och dag in följer ett och samma mönster, omedveten om vad jag sker just i denna stund, oförmögen att påverka och förändra. Jag refererar mycket till mitt tidigare bloggande men det finns ju så mycket annat här i livet och allra främst inom oss som gör att vi kan känna oss frihetsberövade, inlåsta i våra egenbyggda fängelsen där vi inte kan vara oss själva fullt ut vilket gör det omöjligt att på riktigt leva i dessa spontana ögonblick. Jag tänker på invanda mönster, våra egna och andras krav, vanor, känslor och inte minst rädslor som begränsar oss i vårt vardagliga liv.
Jag tar ett färskt exempel. Igår när jag satt på den fullsatta bussen in till stan registrerade jag en kille komma gåendes med fingrarna i plånboken efter att ha betalat för sin biljett. Rätt som det var hörde jag ett klirr från golvet varpå jag såg en guldtia rulla iväg. Killen tittade ned men gick snart vidare. Ingen annan än jag verkade uppfatta vad som hände och min första tanke var naturligtvis att snabbt resa mig upp, ta guldtian, ropa efter killen och sedan ge den till honom. Men något hejdade mig och jag satt kvar, blickandes på pengen som låg och glänste under grannens stol. Nu kändes det som att det var för sent att göra något åt saken för tänk hur dumt det hade sett ut om jag började krypa där på golvet för att sedan gå längst bak i bussen och ge tillbaka denna främmande människa hans tappade peng. Innerst inne visste jag att det enbart skulle ha uppskattats men trots det valde jag att inget göra. Sedan kom min hållplats och jag, med mitt något dåliga samvete, steg av.
Ett liknande scenario kan vara att det kommer en tant som behöver hjälp med att komma upp med sin rollator. Jag som är en ganska snäll och ödmjuk person vill inget hellre än att hjälpa men ändå väntar jag för att se om någon annan hinner dit före mig, istället för att snabbt och lätt hoppa upp ur sätet och hjälpa denna människa och i samma stund berika mitt eget liv. Skitsamma om jag gör fel för vad är det värsta som kan hända? Egentligen? Och ja, oftast är det ju någon hjälpsam person som hinner dit före mig, trots att jag satt närmare och ännu en gång har min osäkerhet på min egna förmåga fått vatten på sin kvarn. Det handlar sällan om lathet eller arrogans, utan snarare om inre rädslor och mentala blockeringar som tar allt för stor plats i mitt, och kanske ditt liv också. Det gör det svårt för oss att verkligen få ut maximalt av våra liv, kanske har ni själva funderat över det? Det må låta konstigt för er som inte alls har dessa "besvär" men jag är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig.
Jag beundrar er som bara kör på utan att tänka allt för mycket - Du kvinna som inte tvekade en sekund på att springa fram och hjälpa med mig barnvagnen häromdagen när jag skulle ta mig in i bussen. Och du som inte var rädd för att visa alla din glädje inne på ICA i fredags. Han nynnade som aldrig förr och såg allmänt lycklig ut - Det var ju fredag! Min första tanke var "men vad är det där för en tok?". Lika fort slog det mig att hans glädje just hade smittat av sig och på vägen hem gick jag och nynnade på samma låt, haha. Vem vet, karln kanske var lite tokig men vem orkar bry sig om det när det bara är så härligt med människor som går lite utanför den osynliga mall av normer som vårt samhälle består av. Jag tror att de som gör det, de som går sin egna väg utan att låta sig påverkas för mycket av omgivningen lever ett rikare liv, just för att de verkligen befinner sig i ögonblicket utan störningsmoment. Men å andra sidan så ska inte jag sitta här och tro, vi är alla olika och vi har alla olika världar där vi värderar olika. Det som innebär ett rikare liv för mig behöver inte göra det för någon annan. Allt är inte heller svart eller vitt, den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Men ni förstår poängen.
Nu har jag kommit in på flera olika spår som säkert gör denna text svår att läsa och förstå. Jag brainstormar som vanligt om något som jag funderat mycket på senaste tiden. Detta med att ta vara på livet, att leva fullt ut och i varje ögonblick. Att inte låta det förgångna styra och inte heller framtiden då vi inte vet något alls om den. Jo, en sak vet vi och det är att vi alla en dag ska dö. Med den vetskapen borde vi förstå att nuet är det enda vi kan påverka, det är där vår fulla potential finns och där är nyckeln till all förändring, balans och harmoni. Att leva i nuet är en konst men låt detta inlägg bli som en liten påminnelse om att det är idag som räknas. Att vi därmed ska glömma det som varit eller sluta drömma om det som komma skall är inte sagt men det ska inte behöva påverka oss så till den grad att vi slutar leva i ögonblicket. Det är som sagt då och bara då vi har möjlighet att på riktigt komma i kontakt med oss själva precis så som vi är och när vi väl har gjort det, det är då vi har chansen att påverka våra liv och vår framtid precis så som vi vill. Morgondagen är ett oskrivet blad, men nuet bestämmer vi själva över!
Sedan jag blev mamma är jag bättre på att leva i stunden. Jag har väl egentligen inte så mycket till val. Mayia har protesterat otaliga gånger under tiden som jag skrivit detta inlägg och när hon gör det funkar det inte att säga "Mayia, sluta nu, mamma måste blogga" utan man får helt enkelt ta ett djupt andetag, lägga bort allt man sysslar med för en tid, stänga ned datorn och sedan ägna all tid åt henne, här och nu just i denna stund. För att sedan återuppta det jag gjorde när det passar. Det kan kännas frustrerande ibland men med lite extra eftertanke inser jag att det bara är positivt. När det gäller mina egna inre begränsningar och mentala blockeringar så kämpar jag dagligen med dessa och varje litet framsteg är en vinst. Livet är en gåva, vi har bara ett och det är alltför kort. Låt oss göra det bästa av det, idag!
Vill ni göra en liten övning tillsammans med mig?
Okej, då kör vi.
♥Tänk på tre saker som du ser just nu (jag ser min lila orkidé på bordet)
♥Uppmärksamma tre saker du hör just nu (jag hör att regnet smattrar mot fönstret)
♥Registrera tre saker du känner just nu (jag känner tangentbordet mot mina fingrar)
-När du gjort detta, börja om med två saker du ser, hör och känner. Sluta upp med en sak av varje. Därefter kommer du förhoppningsvis märka av ett inre lugn och att du faktiskt blivit mer medveten om nuet. En enkel men effektiv övning som jag brukar göra så ofta jag kan för att lugna mitt inre och bli mer närvarande och fokuserad på det som händer precis just nu, i min närmaste omgivning. Släng iväg en kommentar när ni har testat och berätta hur det känns. Många kramar från mig.
Fem dagar har gått sedan jag skrev sist. Jag tänker tillbaka ett par år och minns hur jag kunde få ångest när det gick för lång tid mellan uppdateringarna. Då var det verkligen inte tal om några dagar, utan timmar. Jag minns hur jag som besatt kunde smita iväg för att godkänna era kommentarer när jag hade goda vänner hemma på middag. "Men vart tog Stina vägen.. Ja, gissa tre gånger.." Jag tror vi kan konstatera att jag inte var något vidare sällskap på den tiden, haha. Någon sann lycka kände jag nog inte heller.
Det för tanken vidare. Någon som känner igen känslan av att ständigt vara någon annanstans än just här? Tidigare tog jag sällan vara på stunder som gavs. Jag levde oftast i det förflutna - funderandes och ältandes - eller för morgondagen i väntan på bättre dagar. En mysig utflykt med familjen blev till ett underhållande bildspel på bloggen och andra speciella tillfällen i livet var sällan något jag upplevde där och då eftersom jag ständigt lät mig hindras av tankar som "vad ska jag hitta på sen?" eller "oh, potentiellt bloggmaterial på g", varpå kameran åkte fram. Snacka om att förlora betydelsefull tid här på jorden som borde upplevas här och nu från första parkett, och inte genom någon sabla kameralins! Snart hade ögonblicket gått mig förbi, det spontana ögonblick i nuet som hade gett mig möjligheten att på riktigt komma i kontakt med mig själv så som jag är. Men jag var inte i ögonblicket, utan någon annanstans.
Ibland kan jag känna mig lite som en robot när det kommer till mitt sätt att tänka, känna och handla. En förprogrammerad robot som dag ut och dag in följer ett och samma mönster, omedveten om vad jag sker just i denna stund, oförmögen att påverka och förändra. Jag refererar mycket till mitt tidigare bloggande men det finns ju så mycket annat här i livet och allra främst inom oss som gör att vi kan känna oss frihetsberövade, inlåsta i våra egenbyggda fängelsen där vi inte kan vara oss själva fullt ut vilket gör det omöjligt att på riktigt leva i dessa spontana ögonblick. Jag tänker på invanda mönster, våra egna och andras krav, vanor, känslor och inte minst rädslor som begränsar oss i vårt vardagliga liv.
Jag tar ett färskt exempel. Igår när jag satt på den fullsatta bussen in till stan registrerade jag en kille komma gåendes med fingrarna i plånboken efter att ha betalat för sin biljett. Rätt som det var hörde jag ett klirr från golvet varpå jag såg en guldtia rulla iväg. Killen tittade ned men gick snart vidare. Ingen annan än jag verkade uppfatta vad som hände och min första tanke var naturligtvis att snabbt resa mig upp, ta guldtian, ropa efter killen och sedan ge den till honom. Men något hejdade mig och jag satt kvar, blickandes på pengen som låg och glänste under grannens stol. Nu kändes det som att det var för sent att göra något åt saken för tänk hur dumt det hade sett ut om jag började krypa där på golvet för att sedan gå längst bak i bussen och ge tillbaka denna främmande människa hans tappade peng. Innerst inne visste jag att det enbart skulle ha uppskattats men trots det valde jag att inget göra. Sedan kom min hållplats och jag, med mitt något dåliga samvete, steg av.
Ett liknande scenario kan vara att det kommer en tant som behöver hjälp med att komma upp med sin rollator. Jag som är en ganska snäll och ödmjuk person vill inget hellre än att hjälpa men ändå väntar jag för att se om någon annan hinner dit före mig, istället för att snabbt och lätt hoppa upp ur sätet och hjälpa denna människa och i samma stund berika mitt eget liv. Skitsamma om jag gör fel för vad är det värsta som kan hända? Egentligen? Och ja, oftast är det ju någon hjälpsam person som hinner dit före mig, trots att jag satt närmare och ännu en gång har min osäkerhet på min egna förmåga fått vatten på sin kvarn. Det handlar sällan om lathet eller arrogans, utan snarare om inre rädslor och mentala blockeringar som tar allt för stor plats i mitt, och kanske ditt liv också. Det gör det svårt för oss att verkligen få ut maximalt av våra liv, kanske har ni själva funderat över det? Det må låta konstigt för er som inte alls har dessa "besvär" men jag är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig.
Jag beundrar er som bara kör på utan att tänka allt för mycket - Du kvinna som inte tvekade en sekund på att springa fram och hjälpa med mig barnvagnen häromdagen när jag skulle ta mig in i bussen. Och du som inte var rädd för att visa alla din glädje inne på ICA i fredags. Han nynnade som aldrig förr och såg allmänt lycklig ut - Det var ju fredag! Min första tanke var "men vad är det där för en tok?". Lika fort slog det mig att hans glädje just hade smittat av sig och på vägen hem gick jag och nynnade på samma låt, haha. Vem vet, karln kanske var lite tokig men vem orkar bry sig om det när det bara är så härligt med människor som går lite utanför den osynliga mall av normer som vårt samhälle består av. Jag tror att de som gör det, de som går sin egna väg utan att låta sig påverkas för mycket av omgivningen lever ett rikare liv, just för att de verkligen befinner sig i ögonblicket utan störningsmoment. Men å andra sidan så ska inte jag sitta här och tro, vi är alla olika och vi har alla olika världar där vi värderar olika. Det som innebär ett rikare liv för mig behöver inte göra det för någon annan. Allt är inte heller svart eller vitt, den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Men ni förstår poängen.
Nu har jag kommit in på flera olika spår som säkert gör denna text svår att läsa och förstå. Jag brainstormar som vanligt om något som jag funderat mycket på senaste tiden. Detta med att ta vara på livet, att leva fullt ut och i varje ögonblick. Att inte låta det förgångna styra och inte heller framtiden då vi inte vet något alls om den. Jo, en sak vet vi och det är att vi alla en dag ska dö. Med den vetskapen borde vi förstå att nuet är det enda vi kan påverka, det är där vår fulla potential finns och där är nyckeln till all förändring, balans och harmoni. Att leva i nuet är en konst men låt detta inlägg bli som en liten påminnelse om att det är idag som räknas. Att vi därmed ska glömma det som varit eller sluta drömma om det som komma skall är inte sagt men det ska inte behöva påverka oss så till den grad att vi slutar leva i ögonblicket. Det är som sagt då och bara då vi har möjlighet att på riktigt komma i kontakt med oss själva precis så som vi är och när vi väl har gjort det, det är då vi har chansen att påverka våra liv och vår framtid precis så som vi vill. Morgondagen är ett oskrivet blad, men nuet bestämmer vi själva över!
Sedan jag blev mamma är jag bättre på att leva i stunden. Jag har väl egentligen inte så mycket till val. Mayia har protesterat otaliga gånger under tiden som jag skrivit detta inlägg och när hon gör det funkar det inte att säga "Mayia, sluta nu, mamma måste blogga" utan man får helt enkelt ta ett djupt andetag, lägga bort allt man sysslar med för en tid, stänga ned datorn och sedan ägna all tid åt henne, här och nu just i denna stund. För att sedan återuppta det jag gjorde när det passar. Det kan kännas frustrerande ibland men med lite extra eftertanke inser jag att det bara är positivt. När det gäller mina egna inre begränsningar och mentala blockeringar så kämpar jag dagligen med dessa och varje litet framsteg är en vinst. Livet är en gåva, vi har bara ett och det är alltför kort. Låt oss göra det bästa av det, idag!
Vill ni göra en liten övning tillsammans med mig?
Okej, då kör vi.
♥Tänk på tre saker som du ser just nu (jag ser min lila orkidé på bordet)
♥Uppmärksamma tre saker du hör just nu (jag hör att regnet smattrar mot fönstret)
♥Registrera tre saker du känner just nu (jag känner tangentbordet mot mina fingrar)
-När du gjort detta, börja om med två saker du ser, hör och känner. Sluta upp med en sak av varje. Därefter kommer du förhoppningsvis märka av ett inre lugn och att du faktiskt blivit mer medveten om nuet. En enkel men effektiv övning som jag brukar göra så ofta jag kan för att lugna mitt inre och bli mer närvarande och fokuserad på det som händer precis just nu, i min närmaste omgivning. Släng iväg en kommentar när ni har testat och berätta hur det känns. Många kramar från mig.
Kommentarer
Postat av: m
Strålande inlägg gumman, kunde ha skrivit det själv! Var snäll mot dig själv!
Trackback
