blir de också bra människor...?
Billy 11 år, Nikita och Joel 9 år. Och det enda de bryr sig om är sig själva, datorn och tv:n. Joel är i grund och botten en toppenkille, snäll, älskvärd och verkar bry sig om andra människor.
Men jag antar att omgivningen påverkar även honom. Jag älskar mina småsyskon, alla tre. Men hur de är och vad de gör, vad de säger och hur de verkar tänka gör mig så jäkla förtvivlad!
Idag när jag kom hem satt de alla tre framför tv:n, blickarna fastetsade. Jag slängde en blick in i köket och såklart låt mackor framme, brödtoasten stod framme och vid tv:n stod glas, låg apelsinskal o.s.v.
Jag är en hetlevrad människa och tänder till alldeles för fort. Säger åt dem att de såklart måste plocka undan. INGEN reaktion. Fortsätter prata med dem. INGEN reaktion, de ignoerar totalt. Stänger av tv:n, det blir en jävla liv och de slår på. INGEN annan reaktion.
De vet inte vad kärlek är. De har INGEN VILJA att hjälpa till, ingen vilja att vara med familjen, ingen vilja till övers för nåt annat än sig själva. Kallhjärtade, elaka.
Svaren man får när man försöker få dem att hjälpa till är: barnarbete, jävla häxa, du gör ju ingenting, jävla sminkpadda, you name it. Jag kanske inte är trevligast i världen, men försöker vara snäll, försöker få dem att inse att man måste hjälpas åt i en familj, speciellt när mamma inte kan göra någonting.
De gör INGENTING om man inte tvingar dem och tjatar på dem. Ställer inte ens in efter sig själva i diskmaskinen på eget bevåg.
De är hopplösa. Hjälp? Mamma och pappa blundar hårt för detta, det är ju deras egna barn... perfekta... de blir bara arga när man kommer med någon kommentar om att de kanske borde vara lite mer konkreta och konsekventa. '
Förutom att mina småsyskon faktiskt (låter löjligt) är de som mest bryter ner mig psykiskt så är det också väldigt hårt tycker jag att leva i en vardag där jag inte känner något som helst samspel och måste vara en gormande storasyster för att få något att hända. Jag vill inte vara den människan.
Vad ska man göra? Jag är bara en storasyster som inte har någonting att säga till om.
du e så ful
Jag tycker du gör ett bra jobb som dotter och lilla/storasyster. Tänk på att det DU gör är bra och riktigt när du gör det. Försök att koncentrera dig på det som är positivt.Du är en duktig tjej och glöm inte det! Kram faster Anneli
Jag håller med Anneli.
Glöm inte dig själv.
Jag kanske låter hård nu med det e ju ändå din pappa och mamma som fortfarande e föräldrar de e de som ska säga till.
Alla ni e tonåringar och alla vet att motvilja i allt finns och framför allt i hemma sysslor.
Det e som det e nu och ingen behöver vara duktiga bara man orkar för varje dag. Om ni alla skiter i hur det ser ut kommer ni alla att märka att det behövs städas och då kanske man får upp ögonen på att det är enklare att plocka undan efter sig.
Ta inte för stort ansvar Linn du ska också orka leva! Många kramar
Först vill jag börja med att säga att du är väldigt söt Linn och det verkar gälla även på insidan vilket är det absolut viktigaste! Du gör ett kanon jobb hemma nu när mamma är sjuk och tyvärr så är det nog så med många små barn (ungdommar) att dom inte ser eller tar ansvar hemma för vad som kanske vore så lätt att göra och dessutom för allas trevnad. Det som brukar glädja oss föräldrar är dock att dom många gånger är duktiga när dom kommer bort. Jag håller med tidigare inlägg. Försök blunda ibland för hur det ser ut och tänk lite på dig själv också och unna dig att göra något som du tycker om!! Kram Anna
