Inatt campade jag med mammsen i vardagsrummet, för att hon inte skulle vara själv om det hände något. Hon kan ju inte direkt springa eller skrika efter någon så bra...

Vaknade klockan fyra av att hon frös oerhört mycket. Läget var inte bra och hon var ganska okontaktbar, orkade ingenting och kunde inte prata eftersom hon hyperventilerade. Ringde pappa, trygghetsjouren och förde en dialog med dem om vad jag skulle göra. Jessica (vår kära granne) kom över och hjälpte mig, och vi ringde ambulans så klockan halv sex fick mamma åka in igen. Med 39,4 graders feber och förskräckligt allmäntillstånd var det det ända rätta.

Det är så frustrerande att se mamma såhär, min mamma som brukar vara så stark. Jag hatar att se henne ha ont och vara trött. Och att hon ska behöva skickas som en jojjo fram och tillbaka mellan sjukhuset.
Hon vill vara hemma, så vi får väl se om vi kan fixa med syrgas och sånt.

Försvinn nu, dumma sjukdom.