Dagarna går och så veckorna, ingenting blir lättare att bära - men ilskan växer sig större.

Förut brukade jag ständigt längta efter helger eller lov, vardagar var endast transportsträckor. Jag brukade önska att jag kunde förändra det tänkandet, varje dag som passerar är ju livet! Tänk så mycket man missar genom att rata dessa dagar som faktiskt egentligen är merparten av livet. Som faktiskt kan vara så underbara.
Och visst förändrades det, på två sätt. Likt en bred väg som sedan delar sig, den vänstra gick åt rätt håll medan den högra blev helt fel. Och på dessa vägar färdas jag.

Det här är min idé om varför min syn på livet förändrades, anledningarna till varför jag inte längre längtar efter någonting annat utan lever idag.

Anledning ett.

Mamma finns inte med oss längre och jag inte har någon som helst möjlighet att träffa henne. Detta är ett faktum. Ingen eventualitet som kommer att försvinna snart, även om vi inte klarar av det. Jag kom på mig själv med att tänka för några dagar sedan: Nej, nu får det fan vara nog. Nu vill jag träffa mamma. Jag är inte speciellt bortskämd, men jag är van att mina problem alltid går att lösa på något sätt, och mina önskningar och drömmar blir ofta verklighet. Det är ytterst smärtsamt när jag sedan måste höra mig själv hånskratta åt min idiotiska fantasi om att allt alltid löser sig för mig, och att jag skulle få min vilja igenom.

Med risk för att låta spydig kan i och med det här även berätta en av de stora hemligheterna bakom min "inre styrka" som många anser att jag har (vilken förmodligen är ett välbyggt fenomen med många pelare under sig)... Här kommer en: Det spelar ingen roll när jag inte orkar mer, det slutar inte. Ingen vardag och ingen helg. Det här är permanent, varje dag varje vecka. Lov eller ej. Jag kan inte tillåta mig själv att bryta ihop totalt - därför att det finns inget slut. Visst kan jag känna att jag inte orkar mer, men om jag låter det fungera i praktiken och inte bara i mitt huvud, hur ska jag någonsin kunna resa mig igen?
Tillbaka till den röda tråden, anledning nummer ett till att min syn på livet och transportsträckorna är förändrad är att allt är detsamma hela tiden, skola eller ledighet är så litet jämfört med andra välmåendefaktorer.

Anledning två.

Vad tror ni gör en människa komplett? Vad gör en människa nöjd med tillvaron som den är, utan att tråna efter massor med andra ting?
Antagligen är det olika saker, beroende på vem man frågar. För mig kan det till exempel vara ridning och träning som håller ihop mig som människa, för någon annan kanske en bra bok.
MEN.
Ja, det finns ett men.
Jag tror att det finns en sak som är viktigare än människors små (eller stora) laster och glädjeämnen. Att säga kärlek skulle kanske låta klyschigt, jag skiter i vilket. Min teori är: Att ha en människa som älskar en för den man är, en människa som vill vara med en för den man är. En människa man litar på mer än någon annan. Det här kan nog vara väldigt avgörande för om man hela tiden trånar efter framtiden, nästa helg eller nästa lov. Jag har någon att komma hem till varje dag, jag har min trygghet och min kärlek. Det får mig att undra, kanske behöver man verkligen hitta kärleken för att hitta hem, och hitta sin vardag att älska.

En trasig människa och någon som tvättar hennes sår.
En förlorad solstråle och en som faktiskt lyser upp mörkret så gott den kan.
En väg som är mörk och kall, i all dess sorglighet och trasighet med multnande träd, och en som är varm och mjuk precis som det nya gräset som dykt upp på era gräsmattor, blomstrande och ljus.
Det är på dessa vägar jag går.