varje andetag.

Det är underligt hur mycket tomrum en människa kan lämna efter sig.
Hon saknas i varje andetag här. Jag sov själv i natt. Det var inte bra.
Jag är åter ordlös. Hon borde vara här.


Med oss. Hos oss.

Så fina kort..

Det är så du/ni får minnas Nina.

Kan inte tänka mig att förlora en nära familjemedlem. Kännslan då mamma låg respirator var oändlig, men ställde ändå in mig på att hon kunde försvinna, men av ett mirakel kom hon tillbaka till oss, vilket jag borde vara mycket tacksamma över. Men jobbet och kännslorna som uppkommit pga hennes afasi och andra handikapp blir att man ibland önskade att hon kunnat försvinna. Tanken som slår en ibland är jobbig, jag borde vara väldigt väldigt tacksam men orken att vara förstående och bra dotter, med hennes humör som kan svänga så otroligt kan och är svårhandterliga i mellanåt.

Det jag vill säga med detta är att det är svårt, livet är svårt och varför ska man uppleva dessa svårigheter?

Är det kanske som jag skrev tidigare att vi ska lära oss uppskatta det som vi har och det vi kommer att få. Att vi ska leva våra dagar som om det vore sista dagen i vårt liv, och hur gör man detta? Det kanske är det vi ska lära oss? En dag då det är våran tur tror jag vi kommer att få träffas igen. I ett liv där vi får vara tillsammans för evigt, där inget eller inget kan skilja oss åt. Jag hoppas verkligen att det är så.

Den dagen kommer men man vet aldrig när, därför får vi leva med sorg och glädje och försöka uppskatta det vi har.

Men som jag oxå skrev till dig förut är att vi måste kunna få ur oss sorgen, smärtan som lämnas kvar i ett totalt mörker, att tillåta det få vara så en tid för att kunna läka i hopp och vara glada senare för att kunna känna glädje till det liv vi har och kommer att skapa.

Och vill oxå säga det att det kan nog vara bra för dig att vara ensam ibland för att kunna tänka och reflektera.

Många tusen kramar!