Såhär känner jag mig just nu. Ni vet att jag var så stark när mamma dog. Tisdagen den 23 Mars, det sitter etsat i mitt minne, som ristat i en sten. Jag gick till skolan fredagen därpå, eller måndagen. Jag minns inte. Jag minns inte mycket om månaderna efter tisdagen den 23 Mars. Allt är ett töcken, det fanns inte, det finns inte, det finns. Jag var stark på ytan, bedövade min hjärna. Kände inte, tänkte inte, registrerade inte. Minns inte. Men ändå minns jag. Jag bara gjorde. Det kallas överlevnad. Jag var tvungen att överleva, jag blev en överlevare.

Jag är så trött. Jag tror att jag kanske börjar ta slut, jag orkar inte leva upp till mitt vanliga jag längre. Jag vill inte ta slut, inte nu, jag kan inte. Jag har inte tid att ta slut nu, jag behöver prestera på topp. Jag behöver ge allt. Jag minns inte mycket, jag minns inte mycket av mammas sjukdomstid och inte mycket av tiden efter att hon dog. Jag antar att det är något slags försvarssystem, ibland kommer flashbacksen.

Det finns inget jag kan göra, och det finns inget ni kan göra. Vi måste bara överleva. Och när jag inte orkar, måste jag orka.

Jag vill skriva så mycket, men jag får ner så lite i ord. Jag faller isär. Men nu måste jag resa mig upp, fräscha upp mig och se till att hålla ihop. För nu ska jag ut och träffa min medryttare. Nu ska jag glömma igen. Nu ska jag ut och låtsas. Som att jag är hel.