Min första kärlek.

Det här inlägget höll jag totalt på att glömma bort att skriva - men man kan ju inte vara så dålig redan andra dagen. Men VAD ska jag skriva? Min spontana tanke var att skriva om mitt x Adam som jag var tillsammans med i lite mer än ett år (har för mig att vi blev ett par i början av nian), men såhär i skrivande stund insåg jag att det inte var min första kärlek även om det var min första besvarade kärlek.

Min allra första kärlek var nog Henrik, som jag var kär i när jag gick i lekis eller ettan. Vi gick i samma klass lekis till nian, och har många roliga minnen. Vi har dock alltid bara varit kompisar :)
Hur som helst, i lekis/ettan var jag störtkär i Henrik, och vågade mig till sist på att fråga chans på honom. Modigt av mig tycker jag. Svaret blev först: Jag ska tänka, och sedan: Nej. Attans otur för mig, haha!
Någon dag senare låg dock en lapp på min bänk där det stod: Får jag sans på dej. Hur gulligt som helst! Tror dock aldrig att vi var ett par, haha!

När jag blev lite äldre (13?) var jag olyckligt kär i en kille i tre år, och den historian fick även ett tråkigt slut.

Sedan träffade jag Adam som jag hade ett lyckligt förhållande med i något år, tills glöden var obefintlig och jag fick känslor för en viss annan ung man. Nu såhär i efterhand är jag väldigt väldigt nöjd med utgången, jag och Adam var inte skapta för varandra och han var inte vad jag behöver.

Det var lite olika former av kärlekar, alla var de första för mig i sitt slag. Men när det kommer till kärlek, är inte alla kärlekar unika?