Jag tänker på dig hela tiden, mamma. Jag tänker på dig och jag saknar dig. Jag gläds vid tanken på dig, men sörjer vid tanken på att det bara får vara ett minne. Det känns ovanligt påtagligt just nu, jag undrar varför? Jag drömmer extra mycket om dig på nätterna, är det för att jag saknar dig så? I förrgår natt drömde jag att det var fest. Du var ju med, såklart, och alla var glada. Utom jag, för jag såg bara på dig hela tiden, medveten om att det var just en dröm, och medveten hur begränsat vårt möte var. Oftast vågar jag knappt röra dig, eller se på dig när jag drömmer om dig, för jag är så rädd för att bubblan ska spricka och du ska försvinna. Men i förrgår kramade jag din hand, hårt, flera gånger.

Jag orkar inte tänka på att jag inte får träffa dig mer. Det känns fruktansvärt. Och det känns orättvist. Jag behöver dig, mer som den bästa vän du var för mig än som mamma. Jag behöver få träffa dig, jag behöver få prata med dig.

Ett stycke ur en bok, som min moster läste upp vid mammas askspridning:

Hon sover lätt, för hon vaknar i alla fall och vänder sig mot dörren.
- Det är bara jag, viskar jag. Sov du bara!
Hon vänder sig mot mig med huvudet aningen lyft från kudden och nickar åt mig med ett frånvarande leende innan hon sjunker tillbaka in i sömnen. Jag sitter på sängen och betraktar henne, uppfylld av en osäglig ömhet för henne och den skörhet som trots allt skiner igenom hennes kolossala råstyrka.

Min moster acossierade det här stycket till mamma, och det kan jag också göra. Mamma var oerhört trött den sista tiden, förmodligen hade hon också oerhört ont. Men det var något hon vägrade skylta med inför oss, hon ville bespara oss vetskapen om att hon led. Och hon var stark. Starkare än de flesta skulle kunna föreställa sig, och jag tänker på den kamp hon förmodligen gick igenom varje dag. Rädsla? Förmodligen. Mamma var inte rädd för döden förr, men jag misstänker att när hon väl fick prognosen skrämde den henne ändå. Hon ville inte lämna oss. Jag vet inte hur hon klarade andnöden. Att se henne kämpa för att få luft är det mest brutala jag genomgått.

Trots att hon var så stark under hela hennes sjukdomstid, kunde jag ett par gånger skymta någonting annat i hennes ögon. Någonting skrämmande, någonting hon absolut inte ville visa för mig. Rädslan, när jag sa att hon inte fick försvinna. Hon kunde inte säga att hon lovade att aldrig försvinna. Hon lovade att försöka, att göra allt hon kunde. Så vitt jag vet visste mamma inte om att hon skulle dö. Och det tror jag heller inte att hon gjorde. Men jag tror att hon visste att hon inte skulle överleva cancern hur länge som helst, men åtminstonde några år. 


En nyduschad mamma, med en glad pappa i bakgrunden. Ett annat liv.


Mamma i stallet, jag fotar. Saknar våra dagar/kvällar i stallet så mycket! Önskar vi hade fått fler.


Mamma pussar på lillebrorsan Joel. Fotot är taget 27 februari 2010.

Jag älskar dig mamma. Vi ska ses igen.