Jag blottar mig för er, öppnar mitt hjärta därför att jag känner att jag måste. Även om jag uppnått en hel del läsare under min tid som bloggare måste bloggen få fullfölja det syfte den egentligen har: att vara en ventlilationskälla för mig.

Band of horses - the funeral


Glöm inte bort vad Zebran visar: sorg är randig! Och måste få vara det. Länge.

Detta är ett litet utdrag ur ett mail jag fick idag, av en samtalskontakt jag haft inom sjukhuset efter att mamma dog. Jag gick till den här personen två eller tre gånger och pratade, men kände att det inte var någonting för mig, och att det fortfarande inte är någonting för mig. För dels blev det en jobbig upplevelse att bara gå in på sjukhuset, och när vi började prata om mamma kändes det fruktansvärt. Som att halsen täpps igen, lungorna pressas samman och jag knappt kan få någon luft. Jag kan helt enkelt inte. Min överlevnadsinstinkt säger åt mig att aktivera mig, att tänka på andra saker. För det är när man tänker på henne som man kommer till insikt. Och det är insikten som är så fruktansvärt smärtsam. Varje enskild gång jag tänker på mamma inser jag igen, gång på gång, att hon är borta. Att hon är död, och att hon inte kommer tillbaka. Varje gång slår den här insikten lika hårt. Varje gång är det lika otänkbart. Jag kan inte inse, jag kan inte acceptera. Att jag har sett henne för sista gången.

Jag saknar henne så att luften går ur mig. Jag saknar när vi skrattade tillsammans, och när vi grät tillsammans. Jag saknar att prata med henne. Jag skulle göra allt för att få prata med henne, en gång till. Jag saknar den mamma hon var för mig, och jag saknar så fruktansvärt mycket den vän hon var för mig. Jag saknar det stöd jag fick från henne. Jag saknar att vi var en familj. För vi blir aldrig hela igen, aldrig. Jag saknar hennes åsikter. Jag saknar hennes sätt att vara. Jag saknar hennes fruktansvärda grinighet och omogenhet när vi bråkade. Jag saknar hennes philadelphiakakor. Jag saknar när vi skrattade så vi nästan dog. Jag saknar våra fantastiska internskämt. Jag saknar hennes egenhet. Jag saknar hennes röst, hennes sång. Jag saknar hennes dansande. Jag saknar att jag var så bra i hennes ögon, för jag kommer aldrig att vara bra nog åt pappa. Aldrig. Jag saknar att hon var så jävla pinsam. Jag saknar att hon var så jävla cool. Jag saknar att krama henne. Jag saknar att vi hade så roligt ihop. Jag saknar allt hon var, och allt hon gjorde.

Jag vill inte det här. Jag vill uppleva de här sakerna igen. Jag kommer aldrig att få uppleva de här sakerna igen.

Det är så svårt att inse, och så omöjligt att acceptera.

Min kontakt säger att jag behöver prata, åtminstone lite. Kanske kommer jag någon gång klara av att prata, kanske inte. En sak är säker: det finns inte en chans att jag berättat de här sakerna för någon av er face to face.