Duggregnet fuktade lätt hennes långa mellanblonda hår när hon gick mot ingången.  De kyliga höstvindarna gungade lönnarnas majestätiska grenar, och svepte gula och röda höstlöv över den våta asfalten. Ingenting av detta var något hon lade märke till, även om hon registrerade allting. Det var konstigt, hur hon kunde vara så fullständigt bedövad men samtidigt så skärpt. Hon stapplade in i den stora, gråvita byggnaden, och vidare mot intensivvårdsavdelningen. Hon hade varit på akademiska sjukhuset förut, men aldrig av en anledning som denna. Tankarna virvlade i hennes huvud, hon ville springa så fort hon kunde, hon behärskade sig. Den rädsla som inkräktade på varje cell i hennes kropp var inte likt någonting annat hon upplevt. Den panik som växte i hennes bröst var obestridlig. Men trots att det var det värsta hon någonsin upplevt, var det som väntade henne ojämförbart. Hon förstod det, hon kände det. Hennes fotsteg ekade mellan de kala väggarna.

Det fanns ingen tid att tänka, ingen tid att vänta. De stora bokstäverna ovanför dubbeldörrarna förblindade henne, paralyserade henne. Hon slog upp dörrarna och möttes av smärta. Deras rödgråtna ögon mötte hennes blick, som var totalt tom, totalt uttryckslös. Hon lät hans mamma fatta hennes hand, och leda henne in till rätt rum. När de kommit in i rummet stannade hon, som om hon gått in i en vägg. Hennes hand släppte mammans, och föll nedåt. Hennes knän slogs emot det hårda, kalla golvet, och hennes handflator tog emot hennes tyngd av ren instinkt. Hon gav ifrån sig ett kvidande läte samtidigt som all luft hon haft i lungorna pressades ur henne.

Tiden stannade. Det fanns ingenting hon hört om eller upplevt som kunde jämföras med det här. Det var som att någon hade slagit ett hål rakt genom hennes mage, rakt genom hela henne. Hennes hjärta hotade att sprängas i bröstet på henne, av smärtan, och av kärleken. När tiden stod stilla stals hennes andetag. När tiden stod stilla förvreds hennes inre. Hon såg plötsligt varje dammkorn som rörde sig i luften, varenda liten partikel. När tiden stod stilla upphörde hennes hjärta att slå, och ingenting spelade längre någon roll.

Han var så vacker. Trots att han var nedbäddad till hälften under ett täcke i sjukhussängen, och trots att mer än halva hans huvud var bandagerat var han definitivt det vackraste hon skådat. På svaga ben reste hon sig upp igen. Med små steg gick hon fram till honom. Hon satte sig på stolen intill honom, vid hans högra sida, och hennes händer darrade våldsamt när hon smekte hans hals, hans armar, hans bröst. I ansiktet hade han en tätförsluten mask, som hon konstaterade ledde till respiratorn som stod bredvid sängen. Hon studerade slangarna som gick från hans armar till droppen och blodpåsen. Hon noterade en liten klämma på hans vänstra pekfinger, som mätte hans puls. Hon lät sina fingrar försiktigt leka med hans, och flätade ihop dem, varsamt. Hans hand var så kall, den brukade alltid vara så varm… Hon hade hållit den så många gånger förr, men idag kramade den inte hennes så som den brukade.

Hon lutade sig framåt och lade sitt huvud bredvid honom på sängen. Det rytmiska pipandet från maskinerna som höll honom vid liv fyllde hennes öron och huvud. Hon slöt ögonen och drömde sig bort, till när de först träffades.

Hon hade sneglat på honom. Han var vacker, han var ståtlig. Han var mystisk, han var en man. Och han var så långt borta trots att de satt i samma bil, så långt bortom hennes räckhåll. Förbjuden. Det mörka håret och de mörka ögonen stod i kontrast till hans ljusa hy. Hur kunde hans ögon vara så djupa, så intressanta? Hans underbara leende bar på en hemlighet, han var någonting speciellt. Hon hade försökt motstå den starka dragningskraften hon kände.

Hon mindes när hon började prata med honom en månad senare, på msn och sms. Hon mindes spänningen, hon mindes glädjen. Trots att de aldrig yttrat ett ord till varandra i verkligheten kändes det som att de redan kände varandra. Och så fort hon kände telefonen vibrera släppte hon allt annat, och lyckan var total. Hon mindes känslan av att han var hennes, trots att hon aldrig rört vid honom. Och trots att han aldrig rört vid henne hade han rört henne djupt.

Hon mindes första gången de träffade varandra på allvar. Paniken och förväntningen som rådde när han var på väg till henne för att hämta henne. Hon mindes den krispiga, kalla höstluften när hon stod i mörkret och väntade på honom. Hon mindes att vinden slet tag i hennes blonda hår, och i trädens grenar. Det hade varit samma tid på året som det var nu. Hennes inre hade kastats runt av nervositet när strålkastarna från den silverfärgade Audin kastade sitt gula ljus över marken framför henne, hon mindes det okontrollerade, nervösa leendet på hennes läppar när hon öppnade dörren. Blodet strömmade till hennes kinder, och fick dem att hetta när hon mötte hans blick. Han såg rakt på henne för första gången. Hon beundrade återigen hans mystiska skönhet, och denna gång hade hon en bättre översikt över hans manliga kropp. Han var lång och vältränad, och avslappnat klädd i ett par blå jeans och en lagom tight sittande långärmad t-shirt. Hon la märke till en silverkedja runt hans hals, den klädde honom. Hon förundrades över hans perfektion.

Leendet på hans läppar blottade en vit tandrad. Hans mörka hår såg naturligt ut, men att döma av hur snyggt det var måste det varit varsamt stylat. De mörka ögonen glimmade lite i det dunka ljuset.

I nutiden kände hon hans ansträngda andetag som endast fungerade med hjälp av respiratorn. Hennes mun formades till ett smärtsamt leende när hon ryste av välbehag vid tanken på de oregelbundna andetag som undsluppit dem både under deras första kyss. Kvällen hade varit sen när han körde henne hem. Kvällen kändes alldeles för kort när hon skulle kliva ur bilen, bort från honom. De möttes i en omfamning, och hon insöp hans sensuella, manliga doft. Hon njöt av att känna hans hud mot hennes, och hon njöt av att känna hans mörka hår mellan sina fingrar. Hon hade längtat efter så efter hans kropp. Hennes läppar sökte sig från hans nacke, längs hans något sträva kind som lätt rispade hennes känsliga hy, mot hans vackra mun, och hans läppar mötte villigt hennes. Hennes hjärta slog trippelvolter i bröstet på henne, och hon tyckte sig känna hans hjärta i takt med hennes. Hans mjuka läppar var underbara, och så rätta för hennes.  Att behöva skiljas från honom var plågsamt.

Sättet hennes kropp reagerade på hans var otroligt. Att höra hans röst gjorde henne lycklig. Att se honom fick hennes hjärta att slå hårdare och villigare. Att hålla hans hand gjorde henne trygg. Att omfamnas av honom tog henne hem, i hans famn var hon hemma. Att vara ett med honom var det mest fullkomliga hon någonsin upplevt.

Hon förundrades över hans ständiga värme, en värme som räckte till för dem båda. Han var alltid så varm.

Men inte idag.

Sekunderna flöt förbi, så också timmarna. Andra människor kom och gick, grät tyst eller förtvivlat. Människor hon älskade. De rörde försiktigt vid honom, lade tröstande händer på hennes rygg. Det kvittade, det fanns ingenting som spelade någon som helst roll. Hon sneglade mot fönstret i det lilla sjukhusrummet, det var nu helt mörkt ute.

Och trots det påträngande, ogenomträngliga mörkret mindes hon vad lycka var. Han var hennes lycka, och ingenting kunde jämföras med den lycka hon kände när hon var med honom. Han fick alla hennes problem att försvinna. Hon var redan medveten om att det inte fanns något annat alternativ för henne än honom. Det var så självklart, att hon inte ens behövde tänka tanken. Hon längtade så efter hans magiska beröring, hans intensiva men lugna blick, hans läppar mot hennes. Hon längtade efter att få känna hans varma andedräkt mot hennes hals, hon längtade efter att höra honom viska i hennes öra, såsom han brukade.

De var ensamma i det kala sjukhusrummet nu.

Hon kände sina egna ögon tåras. Tårarna välde snabbt över och vätte hennes kinder och hals. De droppade ner på hennes små händer, som kramade om hans stora hand. Hon insåg att hur mycket hon än försökte skulle hon inte klara av att värma honom, och fastän hennes hjärta slog så hårt enbart för honom klarade det inte av att hålla även honom vid liv. Hon kysste hans hand, gång på gång. Hon viskade till honom hur mycket hon älskade honom. Hon lät sin hand smeka över hans bröst och mage. Hon slöt sina ögon. Hon visste inte om det gick sekunder eller minuter innan hon gjorde en kraftansträngning och reste sig upp på darrande ben. Det var nästan olidligt smärtsamt att släppa taget om hans lealösa hand.

Det fanns inget annat alternativ för henne än att vara med honom. Det hade det aldrig funnits, inte sedan hon blev medveten om hans existens. Hon fruktade inget öde, eftersom hon visste att han var hennes. Därför var hon heller inte rädd, när hon släntrade fram till fönstret för att följa honom.





Vad tycker ni? Lade upp den här strax innan jag lämnade in den till läraren, så det ska bli spännande att se mina läsares åsikter v.s. lärarens :)