Tjolahopp!

Tänker strax hoppa in i duschen (om min lillasyster vill sluta ockupera toaletten någon gång) och sen mysa med Jesper som är påväg hit. Men jag tänkte visa er min artikel som jag skrev idag på nationella provet! :) Uppgiften jag valde gick ut på att presentera minst två olika vampyr/varulskaraktärer, jämföra dem och resonera kring varför de är så populära just nu. Här är den iallafall!

Något att bita i  

Fara, spänning och gränslös kärlek är tre saker som kännetecknar dagens populära vampyrromaner och filmer. Just den här typen av kärlekssaga verkar bli alltmer vanlig, men vad är det egentligen som får tjejer över hela världen att läsa Twilight-serien flera gånger om? Twilight-serien, Utvald och Harry Potter är tre verk som innehåller svåra kärleksdilemman och vampyrer eller varulvar.

I de allra flesta vampyr- och varulvshistorier är varulvarna och vampyrerna offer på så sätt att de ser sig själva som själlösa monster, något de inte vill vara. De håller sin hemlighet väl dold, och föredrar att hålla sig på sin kant framför att beblanda sig med människor och riskera att bli en fara. Edward, den oerhört vackra och mystiske vampyren i Twilight, genomgår ett inre krig när han möter Isabella Swan, en vanlig, klumpig, sjuttonårig människoflicka som på något sätt tilltalar Edward så mycket att han riskerar allt för att få vara med henne. Edward är enligt honom själv ett monster som berövats på sin själ, och han vill absolut inte att Bella ska leva ett sådant miserabelt och meningslöst liv som han tvingas göra. Därför vägrar han att uppfylla hennes önskan om att bli en vampyr. Han beskyddar henne och älskar henne djupt, men hon har också givit honom en ny anledning till att leva. Hon ser honom inte som ett monster utan som det vackraste som finns. Samma scenario ser vi i Harry Potter-serien som också innehåller den formen av farlig och omöjlig kärlek då häxan Nymphadora Tonks förälskar sig i varulven Remus Lupin som även han tycker att han själv är ett monster som egentligen inte bör ha ett kärleksförhållande med en människa.

Det finns stora likheter mellan alla dessa tre sagor (Twilight, Utvald och Harry Potter). Samma dilemma som Edward har i den andra boken i Twilight-serien har även den kvinnliga vampyren Zo i romanen Utvald och varulven Remus Lupin i Harry Potter. Vampyrerna och varulven, som ser sig själva som monster, gör hjältedåd genom att ljuga för och lämna sin älskade människa. Trots att de inte vill någonting hellre än att vara med sina mänskliga kärlekspartners lämnar de dem för att ge dem en chans till ett lyckligt och normalt liv utan inblandning av själlösa monster. Men för människorna finns ingen annan önskan än att vara med dessa vampyrer/varulvar. I Utvald viskar Heath (Zo’s mänskliga pojkvän) när Zo försöker göra slut med honom; ”Om jag måste dela dig med andra så gör jag det. Jag gör vad som helst för att inte förlora dig” trots att tanken smärtar honom något fruktansvärt. Och i Twilight är Bellas högsta önskan att bli en vampyr som Edward, trots att det innebär att hon kommer att leva för alltid och se alla sina nära och kära dö. Anledningen är att det inte finns någonting som hon någonsin kommer att vilja ha mer än Edward, och att hon förvandlas är enda sättet för dem att vara tillsammans för alltid.

Och jag tror att det är den sortens kärlek som fascinerar och lockar oss, vi vill åt den där vansinnigt starka kärleken. Vi faller för den gammalmodiga romantiken som dagens samhälle lider brist av. Det är också ett sätt att förkroppsliga den enormt starka dragningskraft vi känner till vår partner när vi är vansinnigt förälskade. Vi behöver, och vill ha, partnern så mycket att det känns som att det är livsnödvändigt.  Vi skulle offra våra liv och lite till för att få vara med den personen för alltid. I dessa sagor blir det mer verkligt och konkret. Vi är även i så stort behov av att vara perfekta och älskade, och den biten kan också tolkas in i sagorna. Vampyrerna är monster, de gör fel och är någon de inte vill vara, men de är djupt älskade ändå.

Förutom den fascinerande kärleken tror jag också att många läser dessa sagor och drömmer om att komma bort från en tråkig och händelselös vardag. Jag tror att många känner en rädsla för att fastna i det tråkiga, och för att deras liv ska utvecklas till att bara jobba, sova, jobba. I en vardag som egentligen inte är det vi önskar oss. Där kommer vampyrerna in och erbjuder oss någonting spännande och annorlunda, blandat med äventyr och gränslös kärlek.

När de självömkande monstren och de bräckliga, försvarslösa människorna blir kära i varandra blir det kanske ett sätt att rädda varandra, som en ny, mer spännande version av den klassiska ”prinsen räddar prinsessan ur tornet och de lever lyckliga i alla sina dagar”-sagan. Men vem räddar egentligen vem? Vampyren räddar människan ur sin tråkiga vardag, och människan får vampyren att se livet med nya ögon. Själva huvudsaken med vampyrism – att suga blod från människor, förlorar sin huvudroll i dessa sagor. Jag tror inte att det är själva vampyrismen i sagorna vi faller för – det är den starka och oövervinnerliga kärleken som fångar vårt intresse och värmer våra hjärtan.

Vad tycks? Om det var någon som orkade läsa, haha! :)