Jag åkte bil med mamma inatt.

Jag sprang hemåt på väg 272, superstressad, för jag hade slarvat bort min väska. Då kom mamma och svängde in på en busshållplats och plockade upp mig, ganska schysst tycker jag. Jag har funderat på det där, tanken på att hon fortfarande kan "hjälpa" mig i drömmarna, även fast hon inte kan i verkliga livet, är fin. Jag drömmer ju ganska ofta om mamma, och ibland är det såna här saker. En gång när jag hade ett problem drömde jag att mamma sa vad hon hade för åsikt om saken. Jag vet inte vad jag tror om döden och hur man lever vidare efter döden (vet bara att jag tror på att det finns övernaturligheter). Hur som helst är det ganska skönt att föreställa sig att vi faktiskt kan "träffas" i drömmens värld. Jag är hela tiden medveten om att jag drömmer, och att hon snart kommer att försvinna igen. Jag blir alltid ledsen, men samtidigt glad. Jag vill inte vakna. När jag vaknade så kände jag att det värkte lite i munnen, Jesper brukar väcka mig ibland för att jag gnisslar tänder superhögt, och det brukar vara när jag har drömt någonting läskigt eller som i detta fall känslomässigt.

Haha, ni tycker väl att jag är knäpp nu men that's fine. Har ni förlorat någon ni älskar? Brukar ni isåfall drömma om den personen mycket? Eller kommentera gärna med andra tankar och funderingar kring livet och döden.  

Kram på er!