det är sjukt hur sorg kan vara så randig. Ett uttryck jag fick höra av en "samtalskontakt" jag hade efter att mamma dog. Hon sa; "kom ihåg att sorgen är randig, som en zebra." I början var det inte speciellt randigt, det var ett evigt mörker. Och det kommer alltid att vara lika fruktansvärt, men jag antar att det blir längre och längre perioder som är lyckliga. Jag är lycklig. Jag vill kalla mig en lycklig människa. Jag är så upp över öronen förälskad och jag ser en framtid och jag har planer. Men samtidigt är jag ju så himla trasig. Jag älskar älskar älskar älskar älskar min mamma. Vi hade så jäkla roligt ihop och vi gjorde så mycket ihop, och så mycket av mitt liv baserades på henne. Att behöva se henne lida gjorde mig trasig. Att behöva frukta att hon skulle försvinna gjorde mig trasig. Att se henne så svag gjorde mig trasig. Och att sedan förlora henne gjorde mig till mer död än levande. Jag avskärmade mig själv från verkligheten och fokuserade på att göra det jag behövde göra. Att gå vidare, att överleva, att gå i skolan. Men jag var så borta, som bedövad. Som om jag vore ständigt omgiven av en tät dimma. Faktum är att jag inte minns mycket alls av perioden efter att mamma dog. Som att ha en sex månaders minneslucka.

Men det jag tänker mest på är inte att jag inte vill leva utan min mamma eller att jag saknar min mamma. Det är på vad hon kände. Var hon rädd? Visste hon att hon skulle dö? Hade hon ont? Kämpade hon för sitt liv? Förmodligen. Hon hade förmodligen en fruktansvärd panik när hon höll på att dö, hur skulle det kunna vara fridfullt att kvävas i ett rum fullt av syre och till och med med syrgasgrimma? Jag ville bara hjälpa henne. Jag ville bara få henne att må bättre. Jag höll hennes hand, jag talade om för henne gång på gång hur mycket jag älskade henne. Jag tror att hon visste att vi var där och jag tror att hon ville säga samma sak till oss. Men när mamma dog tänkte jag inte att jag har förlorat min mamma; utan jag tänkte att nu är mammas lidande över.

Den senaste gången innan mamma dog (eller blev sjuk, vilket också orsakade mycket sorg) som jag blev väldigt ledsen så lade jag mig i sängen bredvid mamma och vi delade på en philadelphiakaka och kollade på film. Och hon sa; "du vet att du alltid kan komma till din mamma och äta philadelphiakaka i sängen". Och det hade varit så jäkla mycket lättare om det vore så nu.

nu kom jag av mig helt och det här inlägget blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Och förmodligen tycker jag egentligen att det här är alldeles för privata tankar för att dela med mig av i bloggen. Ska försöka hitta något bra sätt att knyta ihop allt detta.

Det är tunga tankar jag bär på, och jag har sett hemska saker. Och jag saknar min mamma något oerhört. Och jag är så ledsen för att hon inte lever idag. För jag vet att hon inte ville det här. Hon ville leva. Och allt har gjort mig trasig, förmodligen för trasig för att lagas helt. Men som sagt är sorgen randig och de ögonblick då allt det här känns är inte lika många längre. Och jag har en jättefin familj och fantastiska vänner och framförallt en helt enastående fin och underbar pojkvän som gör mitt liv glatt och fint och lyckligt. Jag bestämde mig redan från dag ett för att klara mig, för att se till att le och skratta igen.

Och jag är en lycklig trasig människa.