Här är en väldigt fin låt jag är ganska förälskad i, jag lyssnar på den ofta och bara tänker. Och ryser. Jag blev tipsad om den av fina Ebba. Thanks to you. Så lyssna gärna. Tänkte skriva en liten text om en känsla.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den dagen, men jag minns att jag hade haft en konsig känsla inom mig större delen av dagen. En jobbig känsla. Jag mådde dåligt, och jag kände igen den här känslan, starkt, men jag kunde inte minnas varifrån. Och jag kunde inte sätta ord på den, kunde heller inte känna om det var fysiskt eller psykiskt. När jag träffade min pojkvän frågade han mig vad som var fel, men jag visste inte.

Men det gnagde inombords och jag kände att tårarna var väldigt nära. Och senare på kvällen insåg jag plötsligt vilken känsla det var. Jag kom plötsligt ihåg varifrån jag mindes den. Det var från lägren jag åkte på som liten, på somrarna. Det var exakt samma känsla, en känsla av ensamhet, en stor klump i halsen och magen. Och tårarna som var så nära var desamma. Det var hemlängtan.

Ytterligare lite senare kom jag ytterligare till insikt. Det finns ju egentligen inte någonting som hemlängtan, och det var definitivt inte mitt hem jag egentligen längtade efter. Känslan jag kände var saknad. Och när jag var liten och var på läger kunde jag gå till lägerledarna, och få ringa hem. Och när man hörde sina föräldrars lugnande röster så släppte förhoppningsvis den där känslan, och gjorde den inte det så kunde de komma och hämta.

Min tredje insikt blev att det inte fanns någon lösning nu. Nu kan jag inte ringa. Nu kan jag inte bli hämtad.