Fick just ett sånt där sakna-anfall. Saknar gör jag hela tiden, varje dag, men vissa gånger blir det extra intensivt. Tillfällen när den där riktiga panikångesten kommer och våldgästar, den man hade när hon precis hade dött. Den där: Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra? Och tankarna, jag kommer aldrig mer att träffa henne. Jag kommer aldrig mer att få krama om henne, kramas av henne. Jag kommer aldrig mer att skratta med henne. Jag kommer aldrig mer att diskutera med henne. Hon kommer aldrig att pussa mig på kinden igen. Hon kommer aldrig att stötta mig igen. Och tanken på allt som jag aldrig kommer att få uppleva med henne. Hon kommer aldrig att se mig springa ut från skolan i en perfekt vit klänning när jag tar studenten. Hon kommer aldrig att hänga en liten champagneflaska kring min hals. Hon kommer aldrig att hålla tal på mitt bröllop. Hon kommer aldrig att andas in den ljuvliga doften från mina nyfödda barn. Hon kommer aldrig någonting mer.

Jag och mamma brukade lyssna på musik tillsammans. Kommer ihåg när hon hade hittat den här låten, och hon var besatt av den ett tag. "Hey princess, won't you come back home?"