Jag trodde att det fanns en gräns för vad som fick drabba en människa. En släkt. Jag hade nog fel, det är dags igen. Just när vi börjat leva. Just när jag börjat andas. Just när jag börjat se. Just när jag börjat vilja. Vilja leva. Just när jag har börjat orka. Nu kommer mörkret och inkräktar igen, den ständiga smärtan. Jag backar, men det finns ingen fast mark bakom mig, och ingen framför mig. Det är nu vi måste göra det igen, det omöjliga. Vi måste stå på mark som inte finns, vi måste flyga. Igen. Och jag undrar hur sargat ett hjärta kan bli. Det är dags att bli hjälplös igen. Vi kämpar mot krafter vi inte kan mäta oss med. Men vi ska kämpa.

Jag hade tänkt rida, städa, sola, kanske träna. Jag tänker inte göra någonting längre. Känslan är bekant.