Måste erkänna en sak: jag är fast. Jag är fullkomligt fast i Marian Keyes Oväntat besök på Star Street (rubriken kommer därifrån förresten). Jag hade rätt, man uppskattar hennes humor till fullo först när man upplevt de scenarion hon skriver om själv. Eller i allafall förstår dem. Vilket betyder att om det finns några kvinnor därute som är runt 40 och har lite för stor passion för choklad och kläder och inte läst Marian Keyes så borde ni göra det. Fast jag ska inte uttala mig. Inte riktigt än. Inte förrän jag har läst en eller två böcker till av henne och fortfarande gillar det. Det här är trots allt hennes senaste bok, och hon kan ju ha utvecklats mer på äldre dar.

Marian har redan lärt mig mycket. Bland annat förändrat min syn på målande text: Jag har alltid varit rädd för att överdriva målandet i texter, jag har tyckt att det kan bli lite överdrivet löjligt ibland. Men Marian målar, och det i starka färger. Löjligt mycket. Och det blir inte ens löjligt. Ja, hon skriver bra. Ta bara det här till exempel:

"Vad händer om man inte hittar honom?"
"Han måste bli hittad. De ska spela för åttiotusen människor i Berlin ikväll. Blotta tanken!"
"Var tänker ni leta?"
"Vi börjar på pubarna."
"Och om ni inte hittar honom där?"
"Då finns det en del damer som tar emot herrbesök..."
"Och om han inte är hos någon av dem heller?"
"Då skulle jag tro... hm... då skulle jag tro..." Katie stirrade ut i fjärran och började känna hela effekten av den sömnlösa natten, adrenalinchocken och kris/möjlighetsgrubblet och fick höra sig själv säga:
"... då skulle jag tro att det får bli instrumentalversioner i Berlin ikväll. Fansen kommer att göra upplopp, åtiotusen drömmar blir krossade, miljoner euro kommer att gå förlorade och..."
"Och?"
"Och..." Hon ryckte på axlarna och log av lättnad, för i just det ögonblicket såg hon allting så klart. "Och för övrigt skulle jag tro att vi kommer att vara döda allihop en dag, och då kommer inget av det här att spela nån roll längre."

Eller det här.

"Socker: Conall verkade leva uteslutande av det. Han var den enda man hon visste som åt efterrätter. Men tack vare hans manliga ämnesomsättning krävde sockret inte samma höga pris av honom som av henne. Hans lår var hårda och miskulösa, inte den minsta gnutta daller någonstans - till skillnad från hennes eget gräsliga par. Gud, så hon avundades honom.
  Men idag kom hon aldrig så långt som till frysen. På den fula, kvivärrade diskbänken låg en rad presenter till henne. En flaska champagne med en Post-it-lapp med texten "Drick mig", en enkiloskartong med choklad med texten "Ät mig", och ett rosa paket med band som innehöll tunna underkläder och hade texten "Bär mig"."

Eller det här.

"Du ser inte ut som nån som tycker om att äta."
Om han bara anat vilken kamp hon förde mot sin aptit. Den jäkla grejen var som en rottweiler, den ryckte och drog och ville slita sig ur hennes grepp och sluka allt den såg.
"Jag har en personlig tränare", erkände hon."

Okej, ni fattar va? Fantastiskt. För övrigt har jag jobbat första dagen idag på mitt enda sommarjobb den här sommaren (med att fixa upp min skola) och det var fruktansvärt tråkigt. Har suddat, skrubbat och rensat anslagstavlor i fem timmar.

NU ska jag nog sätta kvällens planer i verket: Ta en lång skön dusch, äta popcorn och mörk choklad, mysa med min pojkvän framför en film och gärna läsa lite mer.