Delar av familjen (vilket betyder närmaste delen av släkten i mina öron) är samlad nu, har insett att det är det bästa sättet att överleva. Tillsammans. Fastän jag är en ganska stängd människa så har jag lärt mig att vi är starkare tillsammans. Hur som helst: vi sysselsätter oss. Städar, bloggar, installerar program, pluggar, lagar mat, fixar, byter, läser, lagar, redigerar bilder, planerar begravning, skrattar, är ledsna. Det är också ett effektivt sätt att överleva. Att sysselsätta sig alltså.

Jag väntar på ett litet paket från HM vilket gör mig rätt glad. Har väntat i evigheter. Och vi är i allra högsta grad inne i overklighetsstadiet, vilket jag typ aldrig lämnat när det gäller min mamma. En sak som är säker är att det här är bra mycket lättare att hantera när man är i närheten av min farmor - fy sjutton vilken stark kvinna. Sund. Smart. Unik. Hon sa igår när jag tyckte att hon skulle följa hem till oss och sova (när vi var på sjukhuset hos farfar. Hos farfars kropp.): Nej, jag sover ju så dåligt i era sängar. Och sen så vill jag ju sova hemma. Farfar är ju där, fast han är här, fast han är ingenstans. Ja, just så är det väl.