dotter till djävulen
"Jag har aldrig känt något annat än hat från dig"
"Det är väl för att du är autistisk, din jävel."
"Hur fan kan du säga sådana saker som du säger till mig? Jag är din dotter. Varför är du så elak mot mig hela tiden?"
"Du vet inte vad du pratar om, du är ju sjuk i huvudet. Du har allvarliga problem. Du behöver ju proffessionell hjälp, men du vill ju inte gå." Hans vidriga, kalla röst gjorde henne illamående.
"Jag är inte sjuk i huvudet!" skrek hon.
Han plockade upp grepen och slungad den med all sin kraft mot boxväggen som fanns mellan dem samtidigt som han vrålade; "Du är ju helt jävla sjuk i huvudet!"
Hon skrek igen, samtidigt som tårarna rann ned för hennes kinder. "Är jag sjuk i huvudet!? Det är du som kastar en grep mot din egen dotter? "
"Mot dig? Jag kastade den mot väggen! Du har ju allvarliga problem," vrålade han när han tog upp grepen och kastade den mot gallret som skilde dem åt igen.
"Jag hatar verkligen dig" skrek hon åt djävulen och sprang sedan bort från honom, förtvivlad.
Det var en fruktansvärt djup, länge lagrad smärta som sedan uttrycktes genom ett avgrudsvrål upp mot stjärnorna. Ett vrål som var större än någonting hon någonsin hört och mer än något hon någonsin trott att hon kunde frambringa. Ett smärtsamt, skärande vrål - och ett till, och ett till.
Flickan som undrade varför hon var dotter till djävulen, och varför hennes älskade mamma var död.
Flickan som hade dött om hon inte blivit räddad.
"Det är väl för att du är autistisk, din jävel."
"Hur fan kan du säga sådana saker som du säger till mig? Jag är din dotter. Varför är du så elak mot mig hela tiden?"
"Du vet inte vad du pratar om, du är ju sjuk i huvudet. Du har allvarliga problem. Du behöver ju proffessionell hjälp, men du vill ju inte gå." Hans vidriga, kalla röst gjorde henne illamående.
"Jag är inte sjuk i huvudet!" skrek hon.
Han plockade upp grepen och slungad den med all sin kraft mot boxväggen som fanns mellan dem samtidigt som han vrålade; "Du är ju helt jävla sjuk i huvudet!"
Hon skrek igen, samtidigt som tårarna rann ned för hennes kinder. "Är jag sjuk i huvudet!? Det är du som kastar en grep mot din egen dotter? "
"Mot dig? Jag kastade den mot väggen! Du har ju allvarliga problem," vrålade han när han tog upp grepen och kastade den mot gallret som skilde dem åt igen.
"Jag hatar verkligen dig" skrek hon åt djävulen och sprang sedan bort från honom, förtvivlad.
Det var en fruktansvärt djup, länge lagrad smärta som sedan uttrycktes genom ett avgrudsvrål upp mot stjärnorna. Ett vrål som var större än någonting hon någonsin hört och mer än något hon någonsin trott att hon kunde frambringa. Ett smärtsamt, skärande vrål - och ett till, och ett till.
Flickan som undrade varför hon var dotter till djävulen, och varför hennes älskade mamma var död.
Flickan som hade dött om hon inte blivit räddad.
Kommentarer
Trackback
