Jag sitter fast. Jag är så sprängfylld med känslor, tankar, ord men när jag försöker förvandla dem till meningar eller ord så finns ingenting där. Tomt.

Hur kommer man bort från att vara en sån som jag? Jag vill inte bli en av de där melankoliska människorna som deppar varje dag hela livet. Jag vill leva. Livet är nu, jag skymtar det bakom dimman. Jag avundas andra. Jag vet hur jag vill vara, vem jag vill vara. Jag vill vara den där lyckliga, spralliga, ständigt glada och roliga tjejen med det fantastiska leendet. Snälla, säg till när det här är över. När det tunga släpper. När de mörka tankarna försvinner. Jag orkar faktiskt inte vara ledsen längre.