Styrka är ett underligt fenomen. Den välanvända meningen "du vet inte hur stark du är förrän att vara stark är ditt enda alternativ" stämmer lika jävla bra som att du inte vet hur tufft, svårt och smärtsamt det är att vara stark förrän du måste. Ni får läsa, ni får veta, men aldrig se. Det får aldrig synas.

Man vandrar en solig dag på den där åkern, omgiven av fina människor, och man skrattar. Men när man känner vinden smeka ansiktet, och solen i ens ögon är så uppenbar och doften av skog och jord och vår fyller ens näsborrar så slåss man mot kroppens impulser att låta tårarna rinna. Man slåss mot den där klumpen i halsen som blir så fysiskt smärtsam och man hör orden om och om huvudet. De där dikterna som säger att hon finns i solens spegelblänk på havet och i vindens lek över sädelsfälten. Och då vill man egentligen inget hellre än att sjunka ner på knä i jorden man går på och bli som hon, ett med naturen. Så som myllan minns vindarna, eller hur det var. Och ens frid ska vara oändlig, så som havet.

Men det är det ingen som någonsin får se, för man kämpar emot sin lust att falla. Knäna får aldrig smaka jorden, för man fortsätter gå med samma steg, man fortsätter kisa mot solen och man vinkar glatt, innan man låter huvudet tungt sjunka ner i famnen på den starkaste personen som egentligen finns i ens liv, fast du aldrig har tänkt på hans styrka. För att ingen ska behöva se ens ansikte när man inte orkar hålla emot mer. Just då. Man andas in den klara luften i djupa andetag och njuter till viss del, men alltid kantat av den där smärtan. Sorgen. Man tänker på det ibland; undrar hur andra känner sig. När man själv alltid har lite ont i hjärtat. Man sväljer smärtan, lyfter på huvudet och ler. Och de behövde aldrig se så mycket som ett tårfyllt öga.