igår var jag på visit på akademiska sjukhuset i uppsala halva dagen. Min farfar har nämligen blivit inlagd där, ännu odiagnostiserad.

Hate that place. Känns precis som om man ska hälsa på mamma, och man blir lika jävla nedstämd varje gång. Sjukhus är smärta, sorg, tårar, förtvivelse, depression och död. Förutom när mamma låg där. Då var det allt föregående gånger tusen, samt en hel del skratt. Vi skrattade alltid. Nästan.

Hjärtat gör så jävla ont när man ser någon man älskar som jag såg mamma, och som jag såg farfar igår. Orkeslös. Trött. Svag. Och man kan bara se på. För någon vecka sedan gick han här ute på vår gård. Och det ska han göra igen, snart hoppas jag. För hundarna älskar honom, och det gör vi andra också.