Fick ett samtal den här morgonen från en försäljare som ville prata med mamma. "Jag... Det... Hon är död." Hon är död. Jag har fått säga det så många gånger. Det låter lika osannolikt varje gång. Jag fick nyligen veta resultatet av långdragna undersökningar som gjorts. Jag fick svaret att bröstcancern som dödade henne inte är ärftlig. Det gladde mig inte, trots att det borde. Det får mig bara att undra, varför just hon? Varför skulle just hon drabbas, kämpa och dö, och varför ska jag slippa? Hade cancern varit ärftlig kanske jag åtminstone fått min revanch på den jäveln. Cancern dödade den starkaste som fanns, och samtidigt som den bröt ner henne bit för bit så bröt den också ner mig. Bit för bit. Och lämnade mig såhär. Sönderbruten. Cancern tog mig också.