Jag kan inte fatta att min mamma är död.

Jag kan inte fatta att min mamma är död.

Jag kan inte fatta att min mamma är död.

Ibland drömmer jag om henne på nätterna. Och inatt kramade hon om mig. Det var likadant som alla andra nätter jag drömmer om henne, först blir jag glad över att få träffa henne, och tänker att det var så himla länge sen. Äntligen. Men sedan kommer sanningen ikapp mig och jag inser att hon inte kan stanna, att jag inte kan få träffa henne igen. Och varje gång vaknar jag förtvivlat gråtande. Och det gör lika ont varje gång att inse, och jag kommer att behöva inse varje gång jag någonsin tänker på det.. För det kommer aldrig någonsin att vara naturligt.  

Mamma, jag saknar dig så oerhört fruktansvärt jäkla mycket. Håll om mig inatt igen.

nu är jag bara trött och ska bara sova i hans famn, i hans armar och låta honom värma.

Här är en väldigt fin låt jag är ganska förälskad i, jag lyssnar på den ofta och bara tänker. Och ryser. Jag blev tipsad om den av fina Ebba. Thanks to you. Så lyssna gärna. Tänkte skriva en liten text om en känsla.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde den dagen, men jag minns att jag hade haft en konsig känsla inom mig större delen av dagen. En jobbig känsla. Jag mådde dåligt, och jag kände igen den här känslan, starkt, men jag kunde inte minnas varifrån. Och jag kunde inte sätta ord på den, kunde heller inte känna om det var fysiskt eller psykiskt. När jag träffade min pojkvän frågade han mig vad som var fel, men jag visste inte.

Men det gnagde inombords och jag kände att tårarna var väldigt nära. Och senare på kvällen insåg jag plötsligt vilken känsla det var. Jag kom plötsligt ihåg varifrån jag mindes den. Det var från lägren jag åkte på som liten, på somrarna. Det var exakt samma känsla, en känsla av ensamhet, en stor klump i halsen och magen. Och tårarna som var så nära var desamma. Det var hemlängtan.

Ytterligare lite senare kom jag ytterligare till insikt. Det finns ju egentligen inte någonting som hemlängtan, och det var definitivt inte mitt hem jag egentligen längtade efter. Känslan jag kände var saknad. Och när jag var liten och var på läger kunde jag gå till lägerledarna, och få ringa hem. Och när man hörde sina föräldrars lugnande röster så släppte förhoppningsvis den där känslan, och gjorde den inte det så kunde de komma och hämta.

Min tredje insikt blev att det inte fanns någon lösning nu. Nu kan jag inte ringa. Nu kan jag inte bli hämtad.

Just nu känner jag mig bara helt sänkt, så tänker nog inte blogga mer idag. Jag känner mig helt uppgiven och... trasig på något sätt. Ska försöka kurera mig genom att spela mer spel med familjen och min mosters familj och senare titta på tjejfilmer och trycka i mig en paradisask.

Klassiskt. Tragiskt.

Åh, läste just en blogg skriven av en tjej som just förlorat sin pappa. Det fick mig att återuppleva vissa känslor, de där känslorna jag begravt. De där känslorna jag förlorat, de där minnena som försvann. En bråkdel av den outhärdliga smärta jag kände då kom tillbaka till mig, och jag mindes för en sekund hur fruktansvärt det var, och är. Och jag mindes det töcken jag levde i, diset som omgav mig som en skyddande hinna. Som avtrubbade mig, bedövade mig. Hjälpte mig att överleva. Och jag minns den där ständiga klumpen i halsen och magen, som bara fanns där konstant. Och jag förstår inte hur jag överlevde, när smärtan jag upplevde då var minst tusen gånger större än smärtan jag upplever just nu.

Och jag saknar.

Såhär känner jag mig just nu. Ni vet att jag var så stark när mamma dog. Tisdagen den 23 Mars, det sitter etsat i mitt minne, som ristat i en sten. Jag gick till skolan fredagen därpå, eller måndagen. Jag minns inte. Jag minns inte mycket om månaderna efter tisdagen den 23 Mars. Allt är ett töcken, det fanns inte, det finns inte, det finns. Jag var stark på ytan, bedövade min hjärna. Kände inte, tänkte inte, registrerade inte. Minns inte. Men ändå minns jag. Jag bara gjorde. Det kallas överlevnad. Jag var tvungen att överleva, jag blev en överlevare.

Jag är så trött. Jag tror att jag kanske börjar ta slut, jag orkar inte leva upp till mitt vanliga jag längre. Jag vill inte ta slut, inte nu, jag kan inte. Jag har inte tid att ta slut nu, jag behöver prestera på topp. Jag behöver ge allt. Jag minns inte mycket, jag minns inte mycket av mammas sjukdomstid och inte mycket av tiden efter att hon dog. Jag antar att det är något slags försvarssystem, ibland kommer flashbacksen.

Det finns inget jag kan göra, och det finns inget ni kan göra. Vi måste bara överleva. Och när jag inte orkar, måste jag orka.

Jag vill skriva så mycket, men jag får ner så lite i ord. Jag faller isär. Men nu måste jag resa mig upp, fräscha upp mig och se till att hålla ihop. För nu ska jag ut och träffa min medryttare. Nu ska jag glömma igen. Nu ska jag ut och låtsas. Som att jag är hel.

Jag blottar mig för er, öppnar mitt hjärta därför att jag känner att jag måste. Även om jag uppnått en hel del läsare under min tid som bloggare måste bloggen få fullfölja det syfte den egentligen har: att vara en ventlilationskälla för mig.

Band of horses - the funeral


Glöm inte bort vad Zebran visar: sorg är randig! Och måste få vara det. Länge.

Detta är ett litet utdrag ur ett mail jag fick idag, av en samtalskontakt jag haft inom sjukhuset efter att mamma dog. Jag gick till den här personen två eller tre gånger och pratade, men kände att det inte var någonting för mig, och att det fortfarande inte är någonting för mig. För dels blev det en jobbig upplevelse att bara gå in på sjukhuset, och när vi började prata om mamma kändes det fruktansvärt. Som att halsen täpps igen, lungorna pressas samman och jag knappt kan få någon luft. Jag kan helt enkelt inte. Min överlevnadsinstinkt säger åt mig att aktivera mig, att tänka på andra saker. För det är när man tänker på henne som man kommer till insikt. Och det är insikten som är så fruktansvärt smärtsam. Varje enskild gång jag tänker på mamma inser jag igen, gång på gång, att hon är borta. Att hon är död, och att hon inte kommer tillbaka. Varje gång slår den här insikten lika hårt. Varje gång är det lika otänkbart. Jag kan inte inse, jag kan inte acceptera. Att jag har sett henne för sista gången.

Jag saknar henne så att luften går ur mig. Jag saknar när vi skrattade tillsammans, och när vi grät tillsammans. Jag saknar att prata med henne. Jag skulle göra allt för att få prata med henne, en gång till. Jag saknar den mamma hon var för mig, och jag saknar så fruktansvärt mycket den vän hon var för mig. Jag saknar det stöd jag fick från henne. Jag saknar att vi var en familj. För vi blir aldrig hela igen, aldrig. Jag saknar hennes åsikter. Jag saknar hennes sätt att vara. Jag saknar hennes fruktansvärda grinighet och omogenhet när vi bråkade. Jag saknar hennes philadelphiakakor. Jag saknar när vi skrattade så vi nästan dog. Jag saknar våra fantastiska internskämt. Jag saknar hennes egenhet. Jag saknar hennes röst, hennes sång. Jag saknar hennes dansande. Jag saknar att jag var så bra i hennes ögon, för jag kommer aldrig att vara bra nog åt pappa. Aldrig. Jag saknar att hon var så jävla pinsam. Jag saknar att hon var så jävla cool. Jag saknar att krama henne. Jag saknar att vi hade så roligt ihop. Jag saknar allt hon var, och allt hon gjorde.

Jag vill inte det här. Jag vill uppleva de här sakerna igen. Jag kommer aldrig att få uppleva de här sakerna igen.

Det är så svårt att inse, och så omöjligt att acceptera.

Min kontakt säger att jag behöver prata, åtminstone lite. Kanske kommer jag någon gång klara av att prata, kanske inte. En sak är säker: det finns inte en chans att jag berättat de här sakerna för någon av er face to face.